När Svea föddes gick jag med iver och moderlig stolthet in för att "ta nätterna" - för att jag ville (vill) amma och för att Sveas arbetande pappa skulle få sova.
Amningen är viktig för mig. Det är inte bara en stund av matning. Det är en stund av kärlek. Den ger trygghet, närhet och ömhet. Visst tar det energi men samtidigt är amningsperioden under en så kort tid i mitt och Sveas liv att jag inte vill ha bråttom att avsluta den. Flaskan kommer att ha sin tid och den fasta födan kommer att ha sin tid.
Tillbaka till nätterna. Det var ju där jag började.
Jag har tagit ansvaret alla nätter - hittills 128 stycken - och nu börjar orken tryta rejält...
Det gick bra de första 2,5 - 3 månaderna. Sedan kom "Den Stora Tröttheten". Den har inte blivit ett dugg bättre sedan höst- och vintermörkret lade sig över vårt avlånga land.
Oftast går det dock ganska bra - på dagarna i alla fall. Jag tar mig upp på mornarna och Sveas härliga morgonhumör hjälper mig att vakna till liv. Försöker komma ut varje dag för att få frisk luft och dagsljus. Det hjälper mig att orka.
Det är på kvällarna som orken tryter. Kvällskinket känns ibland outhärdligt. Svea kämpar mot tröttheten samtidigt som hon ska "äta upp sig" inför natten. Det enda jag längtar efter är att få ungen i säng - så att jag kan få lite egentid, lite lugn och ro alternativt gå och lägga mig själv.
Humöret svajar och jag irriterar mig på småsaker.
Efter jul- och nyårshelgen ska vi försöka ta tag i avvänjning av nattmålet/målen. Hade det bara handlat om EN matning/natt (vissa nätter händer det faktiskt att hon bara äter en gång) hade jag inte gnällt men oftast handlar det om 2-3 mål/natt.
Om vi dessutom plussar på antalet gånger jag blir väckt av den snarkande fadern (suck!) så blir min sömn totalt sönerhackad vissa nätter vilket resulterar i en sur och grinig sambo och en inte allt för rolig mamma...
Jag gör mitt yttersta för att behärska mig när det gäller Svea. Det är sambon , han som sover så gott och bekymmersfritt, som får ta mitt humör...
Jag har, fullt medvetet, tagit mycket ansvar för Svea. Jag har velat det. Men jag har också velat ha hjälp och avlastning. Det har det varit lite si och så med. Sveas pappa är en ganska bekväm sådan. Han hjälper till men oftast först när jag påpekat vad jag behöver hjälp med. Det skulle inte behöva vara så, tycker jag. Jag menar - det är ju inte så att man "glömmer bort" att hushållssysslor måste göras. Eller hur?
Många par separerar under småbarnsåren. Det kan jag förstå mycket väl. Sömnbristen tär. Den ojämna fördelningen av arbetet med att ta hand om barn och hem tär. Bristen på egentid tär. Bristen på bekräftelsen av varandra tär.
Nu har jag inga planer på att lämna Sveas pappa och han har inga planer på att lämna mig. Jag bara ventilerar lite tankar och funderingar.
Jag tror att om bara jag får sova på nätterna så kommer det att kännas bättre. Då kommer också alla kommande utmaningar att vara lättare att hantera. När vi sedan inför smakportioner och jag känner mig redo att pumpa och ge mat på flaska (any day now! det är en process för mig) kommer Sveas pappa att kunna ta mer ansvar och jag kommer att få större frihet och mer egentid - vilket kommer att gynna oss alla tre.
tisdag 20 december 2011
onsdag 14 december 2011
fredag 2 december 2011
Sekunder av fasa...
Sent igår kväll låg vi i sängen och löste korsord. Svea låg, som vanligt, och grejade och sparkade i sin säng. Plötsligt insåg jag att det inte var "glada" sparkar utan sparkar av ren panik. Jag hörde att något var fel. Vansinnigt fel...
Jag skyndade fram till spjälsängen och såg till min stora fasa att Svea inte kunde andas. Det var som att något blockerade luftvägarna. Jag lyfte upp henne och la henne på sidan i "framstupa sidoläge" för att se om hon kunde få upp det sagom "satt fast", men inget kom ut mer än lite skummig saliv - ur mun och näsa. Provade att hålla henne upprätt och sedan att vända henne så att hon låg på mage - tiltad med huvudet nedåt och klappa henne på ryggen. Jag hörde hur hon kämpade för att få i sig luft och tack och lov släppte det för henne medan jag hanterade henne...
Blek och medtagen återhämtade hon sig medan vi ringde sjukvårdsupplysningen. "Åk in" löd rådet. Vi åkte genast in till Barnkliniken på Östra. Där fick vi konstaterat att det inte var någon fara med Svea. Alla värden var fina och Svea var på gott humör. Läkaren sa att det troligtvis "bara" handlat om att hon fått mycket saliv i halsen och näsan och att detta satt stopp för andningen.
Trots att det "bara" handlat om saliv och inget fast föremål, tjockt slem eller mängder av kräks, var händelsen i sig väldigt otäck och uppskakande för oss båda. Vi är oändligt tacksamma att vi befann oss i rummet och hörde Svea och vi är oändligt glada över att allt gick bra. Det väcker en del tankar när så'nt här händer. Tänk om hon sovit i ett annat rum och vi inte hade hört henne! Tänk om hon hade blivit blå av syrebrist och fått hjärnskador! Tänk om... Tänk om...
Fast så kan man ju inte gå runt att tänka.
De sekunder av fasa vi upplevde kommer vi ju att få uppleva igen - när hon blir ordentligt sjuk, när hon skadar sig, när hon får kallsupar, när hon försvinner på ett varuhus, när hon är så inne i leken med sina vänner att hon glömmer att klockan är mycket och borde varit hemma för längese'n...
Vi kommer att vara oroliga, arga, och rädda för allt som händer och skulle kunna hända. Och dessa känslor påminner oss om hur mycket vi älskar vår dotter och hur skört livet kan vara.
torsdag 1 december 2011
Årets julkort....
...är fotat och beställt. Nöjd med resultatet trots ett svårfångat och inte hela tiden förnöjt foto-objekt.
Kisselurvarna slapp delta i år. Jag har plågat dem med diverse utstyrslar så det räcker.
Så närmar sig julen med stormsteg och som vanligt känner jag en smula ångest inför julklappsinförskaffandet. Det brukar bli så att jag springer, halvt panikartat, omkring dagarna innan ju och handlar. I år tror jag att jag gör det enkelt för mig och shoppar på nätet.
Här är några av de julkort som kissarna har "ställt upp på"...
torsdag 17 november 2011
3 månader och 3 dagar
Svea är nu 3 månader och 3 dagar gammal. Hon väger 5250 gram, är 59,4 cm lång och har två söta (och vassa) tänder i nederkäken.
Idag fick hon sin första vaccination. Två sprutor, ett i varje ben. Det gick bra. Några tårar kom det allt men hon var inte otröstlig, tack och lov.
De senaste nätterna har hon ätit mer än vanligt. Eller fler gånger än vanligt, ska jag säga. Jag hoppas att denna trend är tillfällig och kortvarig, för jag är tröttare än tröttast. (Inte hjälper det att det är höst och mörkt heller.)
Det är så härligt att se hur Svea växer och utvecklas till en egen liten individ. Hon är med på ett helt annat sätt nu än bara för någon vecka sedan. Morgonhumöret är inget annat än strålande. Hur trött jag än känner mig är det underbart att vakna upp tillsammans med en tokglad liten unge.
torsdag 3 november 2011
Känslotjafs
På lördag ska jag för första gången vara ifrån Svea under ett par timmar. Har kluvna känslor inför detta.
Jag är blev, för ett bra tag sedan, bjuden på "kvinnomiddag". Av inbjudan förstod jag att det skulle vara barnfritt.
Det har retat mig så in i helvete att mina vänner (egentligen en av dem) undrade om jag kunde tänka mig att lämna Svea hemma hos sin pappa och komma själv till denna tillställning. När middagen kom på tal var Svea inte ens 2 månader och då jag helammar tänkte jag bara: WHAT THE FUCK???
Min väninna skrev lite skämtsamt. "Preliminärt så får du lov att dra dig ur om det känns svårt (vi kommer ju självklart prata skit om dig hela tiden då du inte är med)." Hon skojar men det kändes ändå skit att läsa. Till saken hör att just denna väninna är totalt ointressera av barn. Hon har noll och ingen insikt i hur det känns att längta efter barn eller hur det känns att få barn. Jag kan tillägga att hon, när hon var här och träffade Svea första gången, var mer intresserad av sin mobiltelefon och div. spel som hon spelade än att faktiskt träffa Svea...
Självklart är det upp till mig att tacka nej och visst behöver jag inte känna mig "tråkig" eller "hönsig" för att jag inte vill lämna mitt barn. Men ändå satte det igång en känslostorm inuti mig. En annan väninna, som har en flicka som är 3 veckor äldre än Svea, svarade med en gång svarade att hon skulle komma. Jag tänkte att om HON kan komma så borde kanske egentligen jag också kunna komma? Jag skulle ju kunna pumpa och Niclas skulle kunna ge Svea mat med flaska.
Men för mig är det inte så enkelt som att "bara pumpa och dra iväg". Det måste ju FUNKA att ge mat med flaska. Det måste kännas RÄTT att lämna Svea och det gör det inte - än.
Ett tag tänkte jag skita helt i middagen. Dissa mina puckade vänner. Men nu har jag bestämt mig. Jag ska göra som fint folk och komma sent. Väldigt sent. Jag ska vara hemma och amma, precis som vanligt. Jag ska se till att Svea har ätit ordentligt och att hon är mätt och nöjd. Sedan ska jag dra en sväng till tjejgänget. Max 3 timmar. Sedan tänker jag åka hem igen. För att...jag har bestämt mig för att mina vänner inte ska tycka att jag har försvunnit "bara för att jag har blivit mamma". Men samtidigt är det så att Svea ÄR viktigast och så länge hon helammar finns det inte en suck i världen att jag lämnar henne hur som helst - även om det är till hennes pappa. Sedan är det också så att jag inte vill tappa mina vänner. Jag är och har varit rätt så otillgänglig sedan Svea kom till jorden. Hållit mig hemma. Inte alltid svarat i telefonen. Inte orkat ta tag i den sociala biten.
Men... det är ju så att denna första tid inte varar särskilt länge. Ett par månader av total symbios, sedan är Svea så stor att hon äter gröt, välling och riktig mat. Så jag vill passa på att njuta av närheten, njuta av att det är jag och Svea. För vem vet om det blir fler små Sveor här hemma? Det finns inga garantier.
onsdag 19 oktober 2011
Airborne
I tisdags förra veckan flög Svea för första gången. Vi åkte från Göteborg till Stockholm och sedan vidare till Östersund. Det gick hur bra som helst. Svea sov mest hela vägen.
Vi tillbringade ett par timmar hemma hos en god vän innan vi tog premiärtågturen till släkten i Duved. Där tillbringade vi ett par hektiska dagar innan det var dags att åka tillbaka till Östersund igen. De flesta av släktingarna och vännerna hann träffa lilla Svea innan vi, efter en veckas vistelse, tog flyget tillbaka till Göteborg.
På det stora hela gick hela äventyret bra. Svea var oerhört duktig och klarade av miljöombyten och alla nya ansikten mycket bra. Själv kände jag mig ganska stressad. Dels för att det är ett himla meck att resa själv med liten bäbis, stor packning, vagn etc. och dels för att jag är dum nog att "flänga runt" mellan alla som vill träffas istället för att be dem komma till mig. En viktig läxa som jag tänker minnas till nästa gång. Det är givetvis jätteroligt att träffa alla och jag är löjligt stolt över Svea men det blir helt enkelt för mycket.
Det lustiga är att ibland är tanken jobbigare och mer stressande än själva utförandet av den. Jag fick god hjälp av vänner och släktingar och detta underlättade vistelsen och åkandet hit och dit, men jag kan, utan att ljuga, säga att jag var helt slut av allt hälsa-påande och det var väldigt skönt att komma hem igen.
Nästa gång vi åker upp till Jämtland blir troligtvis med bil. Ett nytt äventyr för lilla Svea. Då ska vi fira jul och nyår med släkt och underbara vänner. Det ska bli himla kul!
fredag 7 oktober 2011
To poop or not to poop?
Ja, det är frågan.
Svea har poopat flera gånger varje dag - fram tills i förrgår. Sedan dess har det varit stopp.
Jag antar att det är en del av en helt naturlig utveckling. Matsmältningssystemet måste ju sakta ner någon gång. Men det känns lite konstigt att byta blöjor som "bara" är våta.
Dessutom har Sveas fisar börjat få en doftkaraktär som heter duga...
Tycker att fiseriet har eskalerat igen. Mycket pruttande de två senaste nätterna. Svea grymtar, stånkar och stönar. Ingen ro för den arma modern. Prutteriet nattetid tar sin tribut. Svea sov i princip non-stop igår på dagen och under eftermiddagen. Var tvungen att väcka henne för att mata och byta blöja.
Det är väl bara att härda ut. Denna fisfas ska väl ta slut någon gång. Har jag hört.
onsdag 5 oktober 2011
Bästa trösttipset ever för kinkiga och ledsna ungar!
Spela bra musik och dansa... eller "dansa"! Det funkar suveränt bra! På rihk-titt!
När Sveas kvälls-kink "sju-kinket" börjar drar vi igång stereon och dansar med Svea. Det förkortar skrik- och gråtperioden väsentligt. Hon tystnar och ligger i famnen och tittar alternativt somnar. När det har gått en halvtimma-fyrtiofem minuter kan jag göra nya försök att amma och då går det betydligt bättre.
Även när hon puttrar ut alla onda gaser lindrar det med musik och dans.
måndag 3 oktober 2011
Svea ler och skrattar...
...och det är helt u n d e r b a r t att se!
Det sköna är att det är helt oförställt och okonstlat. Hennes känsloyttringar är ärliga, spontana och går inte att lura fram.
Våra hjärtan smälter (ännu mer) när vi möts av Sveas tandlösa och oemotståndliga smajl!
söndag 2 oktober 2011
Hur gick det då?
Gjorde aniskuren susen? Ja och nej.
Första kvällen vi gav Svea anis somnade hon och sov som ett litet troll i fyra timmar utan ett pip! Rekord! Tidig morgon började hon röra sig oroligt i sängen, men hon skrek inte utan stånkade och "grymtade" fram pruttarna. Har sedan dess gett Svea avkok på en liten tesked 3 - 4 ggr/dag. Gaserna har inte försvunnit helt. Hon har fortf. en skrik och kink-period på ca en timme runt sjusnåret varje kväll och sen natt/tidig morgon kör hon sitt stånk- och grymt-race. Men jag tycker att hon har längre stunder med "lugn" mage och hon skriker inte på nätterna. Så jag tror definitivt att aniset har tagit udden av problemet. Är helt övertygad om att hon kommer att bli bättre och bättre ju större hon blir. Och större blir hon - för varje dag som går.
Precis så här låter hon!
lördag 24 september 2011
Anis - bra eller a....?
Våra snälla grannar Nahid och Foad kom förbi en sväng nu i kväll. De hade med sig en present till Svea samt finmalen anis, som, enligt dem båda, ska göra underverk med barnamagar. Man kokar ca ½ dl vatten och blandar i en tsk anis. Sedan silar man avkoket genom en fin sil eller kaffefilter och låter vätskan svalna av.
En tesked 3-4 ggr per dag (ex: morgon lunch, middag, kväll) ska göra Svea gasfri och glad.
Även som ammande mamma ska det vara bra med anis. Tydligen ska det främja mjölkproduktionen.
Nu ska vi testa detta och se om det funkar!
Det nappar inte...
Testar nappar. (Inlägget kommer att skrivas klart när napparna är färdigtestade.)
AVENT från Apoteket - Ganska rak napp i silikon, 0-6 mån. Omdöme: Tycker inte om. Spottar ut. Troligtvis är den för lång och kanske för hård.
ESSKA från Ica Maxi - Napp med sned gummituta i silikon och samma napp i latex, 0-6 mån. Omdöme: Latexen är mjukare än silikonen och nääästan godkänd men verkar vara lite för stor och spottas ut direkt 4 gånger av fem.
TOMMEE TIPPEE - Silikonnapp med något kortare och mindre gummituta, 0-3 mån. Räfflad - for you pleasure. Haha! Eller inte... Omdöme: Spottar ut vid första testet. Ska prova några gånger till...
NUK - Skall införskaffas om inte TOMMEE-nappen funkar... Sista försöket!
Amma mer - amma mindre
Först hade vi lite problem med Sveas vikt. Hon gick ner i vikt och BVC uppmanade till regelbundna måltider - ofta. Vi fick inte vänta för länge mellan målen utan vi skulle väcka Svea om hon sov längre än 2 - 2,5 timme.
Nu har vi, som sagt, problem med Sveas mage. Sköterskan på BVC vill inte riktigt vill klassa besvären som kolik (eller åtminstone mild kolik). Hon säger att besvären kan bero på att Svea just ätit för ofta. Nu är rådet - försök vänta 3 timmar mellan målen så att magen och tarmarna får vila. Och sover Svea 4 timmar går det också bra.
Läste att typiskt för kolikbarn är just att de tenderar att äta ofta och har en brant stigande viktkurva. Har inte vägt Svea på ett tag så jag vet inte vad hon väger men jag ser på henne att hon "göttat till sig" och blivit betydligt rundare. Kanske det blir bättre av lite längre mellanrum mellan målen. Vi får se.
Varje vecka händer det nya grejer och precis när man tror att NU har vi börjat få in en rutin - då gäller helt nya saker. Det är bara att anpassa sig.
Det jobbiga för mig som mamma nu är det sprängande brösten. Tur att jag fått en pump av en god vän. (Tack Magdalena!) Får passa på att frysa in lite mjölk till framtida måltider.
Allra finaste Svea...
Svea var med vid frukostbordet och löste Melodikrysset. Hon såg så förnöjd ut i babysittern.
Tycker själv att jag fick till ett riktigt pangkort!
Och visst ser man att hon har vuxit? Hon har blivit en riktig go'knul!
torsdag 22 september 2011
Akupunktur mot kolik...
...finns inte här i Göteborg eller Mölndal men väl i Stenungsund, 5 mil bort.
Info för den intresserade finns HÄR
(Detta är inte Svea.)
Info för den intresserade finns HÄR
(Detta är inte Svea.)
Frustration...
Första tiden med Svea var så lätt. Hon åt och sov, åt och sov och aldrig hade hon besvär med magen... Det var en lugn och skön tid - för oss båda.
Nu börjar det bli riktigt jobbigt här hemma.
På dagarna går det bra. Det är kvällarna och nätterna som är tunga.
I går kväll hade Svea en period mellan 18-20 där hon inte riktigt kunde komma till ro. Hon åt, höll på att somna flera gånger men vaknade sedan till och kinkade, åt lite till, kinkade, fick magmassage, åt igen, somnade, vaknade, kinkade och somnade...
Ibland ser det ut just så. Ibland är det värre. Men när hon väl lyckas somna är det lugnt resten av kvällen och ungefär halva natten.
Så har det sett ut av och till sista tiden.
Svea åt sista kvällsmålet vid elva- halv tolv. Vid halv två var det dags för matning och blöjbyte. Då satte det jobbiga igång. Så här brukar det på ett ungefär se ut:
Först går det väldigt bra. Hon äter från ena bröstet och vilar sedan en stund. Då passar jag på, om jag inte redan har gjort det, att byta blöja. Sedan vill hon äta igen. Strax börjar hon åma och spänna sig vid bröstet. Hon vevar med armar och ben, släpper sugtaget och gallskriker. När hon gör så är det ingen mening att mata henne. Hon måste bli av med det som trycker på. Jag rapar henne och, om det verkar behövas, masserar magen så att gaserna ska komma ut. Sedan kan hon äta igen. Men det kan ta en stund. Så somnar hon vid bröstet och jag inbillar mig att hon kan läggas igen. Icke. Hon vill ha mer mat och det får hon givetvis.
Ibland går det bättre. En timmes jobb och hon är nöjd. Somnar gott igen. Ibland går det sämre. Hon får t.ex. hicka och det brukar oftast resultera i att hon kräks. I värsta fall vaknar hon till igen, vill ha bröstet och så sätter karusellen igång igen.
I natt kändes det rent ut sagt hopplöst. Hon åt, skrek, hickade, kräktes, skrek, åt, skrek osv i omgångar. Efter drygt två timmar var både hon och jag helt färdiga. Men hon ville inte sova och jag kände att jag inte hade mer mjölk att ge. Upp och fixa mjölkersättning. Fick i henne någon ynka mililiter, sedan ville hon inte ha mer. Vi lade oss för att sova. Efter en stund började hon vrida sig i sängen och krysta.
Så håller hon ofta på sen natt/tidig morgon. Hon skriker inte och hon är inte vaken, eller knappt vaken, men hon låter... och jag kan inte sova. Då vaggar jag hennes säng och hon blir tyst - en stund och så sätter det igång igen.
Efter 2 ½-timmarspasset orkade jag inte vagga sängen utan gick och la mig i ett annat rum och sov kanske 1 ½ timme till klockan var halv sju innan det var dags igen för matning. Höll på i ca en timme på ungefär samma sätt som innan. Mata, rapa, massera, mata. Sedan tog jag henne till sängen och låg ner och ammade henne.
Vi somnade båda två. Matade henne lite senare igen, liggandes och halvsovandes...
Jag vet att andra har det värre. Många timmar av skrik och otröstlig gråt. Det är ju faktiskt inte så att Svea skriker hela tiden. Det kommer i arga, smärtsamma, högljudda attacker tillsammans med vevandet, åmandet och viftandet. Men det är ändå jobbigt och frustrerande.
Har fått många goda tips och råd av vänner och bekanta som jag anammat. Vissa funkar bättre andra funkar sämre.
Kan konstatera att apotekets semperdroppar och minifomen inte funkar särskilt bra. (Eller så gör de det? Annars kanske hon hade skrikit i många timmar?)
Nu börjar det bli riktigt jobbigt här hemma.
På dagarna går det bra. Det är kvällarna och nätterna som är tunga.
I går kväll hade Svea en period mellan 18-20 där hon inte riktigt kunde komma till ro. Hon åt, höll på att somna flera gånger men vaknade sedan till och kinkade, åt lite till, kinkade, fick magmassage, åt igen, somnade, vaknade, kinkade och somnade...
Ibland ser det ut just så. Ibland är det värre. Men när hon väl lyckas somna är det lugnt resten av kvällen och ungefär halva natten.
Så har det sett ut av och till sista tiden.
Svea åt sista kvällsmålet vid elva- halv tolv. Vid halv två var det dags för matning och blöjbyte. Då satte det jobbiga igång. Så här brukar det på ett ungefär se ut:
Först går det väldigt bra. Hon äter från ena bröstet och vilar sedan en stund. Då passar jag på, om jag inte redan har gjort det, att byta blöja. Sedan vill hon äta igen. Strax börjar hon åma och spänna sig vid bröstet. Hon vevar med armar och ben, släpper sugtaget och gallskriker. När hon gör så är det ingen mening att mata henne. Hon måste bli av med det som trycker på. Jag rapar henne och, om det verkar behövas, masserar magen så att gaserna ska komma ut. Sedan kan hon äta igen. Men det kan ta en stund. Så somnar hon vid bröstet och jag inbillar mig att hon kan läggas igen. Icke. Hon vill ha mer mat och det får hon givetvis.
Ibland går det bättre. En timmes jobb och hon är nöjd. Somnar gott igen. Ibland går det sämre. Hon får t.ex. hicka och det brukar oftast resultera i att hon kräks. I värsta fall vaknar hon till igen, vill ha bröstet och så sätter karusellen igång igen.
I natt kändes det rent ut sagt hopplöst. Hon åt, skrek, hickade, kräktes, skrek, åt, skrek osv i omgångar. Efter drygt två timmar var både hon och jag helt färdiga. Men hon ville inte sova och jag kände att jag inte hade mer mjölk att ge. Upp och fixa mjölkersättning. Fick i henne någon ynka mililiter, sedan ville hon inte ha mer. Vi lade oss för att sova. Efter en stund började hon vrida sig i sängen och krysta.
Så håller hon ofta på sen natt/tidig morgon. Hon skriker inte och hon är inte vaken, eller knappt vaken, men hon låter... och jag kan inte sova. Då vaggar jag hennes säng och hon blir tyst - en stund och så sätter det igång igen.
Efter 2 ½-timmarspasset orkade jag inte vagga sängen utan gick och la mig i ett annat rum och sov kanske 1 ½ timme till klockan var halv sju innan det var dags igen för matning. Höll på i ca en timme på ungefär samma sätt som innan. Mata, rapa, massera, mata. Sedan tog jag henne till sängen och låg ner och ammade henne.
Vi somnade båda två. Matade henne lite senare igen, liggandes och halvsovandes...
Jag vet att andra har det värre. Många timmar av skrik och otröstlig gråt. Det är ju faktiskt inte så att Svea skriker hela tiden. Det kommer i arga, smärtsamma, högljudda attacker tillsammans med vevandet, åmandet och viftandet. Men det är ändå jobbigt och frustrerande.
Har fått många goda tips och råd av vänner och bekanta som jag anammat. Vissa funkar bättre andra funkar sämre.
Kan konstatera att apotekets semperdroppar och minifomen inte funkar särskilt bra. (Eller så gör de det? Annars kanske hon hade skrikit i många timmar?)
lördag 17 september 2011
Tigermamman
Tigermamman bråkar på pappan. Eller egentligen bråkar hon inte - hon säger till. Kanske inte på ett helt genomtänkt och pedagogiskt sätt men hon skriker i alla fall inte och hon svär inte eller kallar honom för "idiot".
Pappan uppskattar inte tillsägelserna. Hon känner sig uppläxad och oduglig. Han känner att han inte får utrymme att testa sig fram och "hitta rätt" på sitt sätt.
Det är inte lätt - för någon av dem.
För någon av oss.
Det är svårt att förklara hur det känns inuti en tigermamma när ens barn skriker, när ens barn har ont, när ens barn inte kan komma till ro. Det är svårt att tygla sig när man tycker att pappan är lite för slapp, lite för bekväm och inte tar till sig det man säger. Och det handlar inte om att "jag vet bäst och jag har rätt". Det handlar om att lägga sitt ego åt sidan och göra det som är bäst - för henne.
Det är fismagen som ställer till det. Den onda, jobbiga, jävliga fismagen.
Vi har lite olika lösningar på problemet. Min är långsiktig = jobba på en bra stund så får lillan en längre stund av ro. Hans är kortsiktig = vyssa bara tills hon blir tyst och låt henne sedan vara.
Och visst funkar det sistnämnda. En stund. Men snart måste hon vyssas igen och igen och igen. Det är DET tigermamman har lärt sig och därför säger hon till. Ju mer jobb man lägger ner desto nöjdare bäbis.
Det är vad tigermamman försöker få pappan att förstå här hemma just nu och därför är hon måhända en smula "too much". Därför är hon precis så som hon sa att hon inte skulle vara. En kontrollerande, överbeskyddande bitch...
Pappan uppskattar inte tillsägelserna. Hon känner sig uppläxad och oduglig. Han känner att han inte får utrymme att testa sig fram och "hitta rätt" på sitt sätt.
Det är inte lätt - för någon av dem.
För någon av oss.
Det är svårt att förklara hur det känns inuti en tigermamma när ens barn skriker, när ens barn har ont, när ens barn inte kan komma till ro. Det är svårt att tygla sig när man tycker att pappan är lite för slapp, lite för bekväm och inte tar till sig det man säger. Och det handlar inte om att "jag vet bäst och jag har rätt". Det handlar om att lägga sitt ego åt sidan och göra det som är bäst - för henne.
Det är fismagen som ställer till det. Den onda, jobbiga, jävliga fismagen.
Vi har lite olika lösningar på problemet. Min är långsiktig = jobba på en bra stund så får lillan en längre stund av ro. Hans är kortsiktig = vyssa bara tills hon blir tyst och låt henne sedan vara.
Och visst funkar det sistnämnda. En stund. Men snart måste hon vyssas igen och igen och igen. Det är DET tigermamman har lärt sig och därför säger hon till. Ju mer jobb man lägger ner desto nöjdare bäbis.
Det är vad tigermamman försöker få pappan att förstå här hemma just nu och därför är hon måhända en smula "too much". Därför är hon precis så som hon sa att hon inte skulle vara. En kontrollerande, överbeskyddande bitch...
torsdag 8 september 2011
Fismage
Lillan har en riktig fismage. Inte varje dag och inte hela tiden men det är ändå så pass att den laktosallergiska mamman känner en viss oro. Jag upplever att det är på nätterna - eller rättare sagt i svinottan som besvären är som värst. Hon stånkar och grymtar, sparkar och spänner den lilla kroppen för att få ut gaserna. Det gör uppenbarligen ont i magen för hon grimaserar, kinkar och skriker när det är som värst.
I natt har vi haft en dålig natt. Mellan 4 och 8-snåret var det mycket oro, kink och kulsprutesmatter i brallan. Jag misstänker att det har med de chokladmuffins jag åt igår. De var garanterat inte mjölk/laktosfria. Annars kör jag just mjölk/laktosfritt. Idag ska jag vara snäll mot min mage och jag hoppas att det även påverkar Svea positivt.
I natt har vi haft en dålig natt. Mellan 4 och 8-snåret var det mycket oro, kink och kulsprutesmatter i brallan. Jag misstänker att det har med de chokladmuffins jag åt igår. De var garanterat inte mjölk/laktosfria. Annars kör jag just mjölk/laktosfritt. Idag ska jag vara snäll mot min mage och jag hoppas att det även påverkar Svea positivt.
onsdag 7 september 2011
Katter och bäbis
Sedan vi kom hem från BB har honkatten Decibell varit precis som vanligt. Det är som att hon inte ens har registrerat att vi är en familjemedlem till. Hankatten Kompis aka "Tjabo" har däremot varit väldigt avvaktande och har hållit sig på sin kant. Kompis är och har alltid varit väldigt "mammig" och jag var lite osäker på hur han skulle reagera. Till saken hör att han visat rädsla och aggressivitet (morrat och fräst) mot barn som har velat klappa och lyfta honom. Han gillar inte när man "dyker på" honom utan vill själv vara den som tar kontakt. Nu är vi inne på vecka nr 3 och, tack och lov, har han blivit mer avspänd och kontaktsökande. Vid två tillfällen har han hoppat upp och lagt sig till ro nära både mig och lillan och det känns väldigt bra.
onsdag 31 augusti 2011
Försäkringskasst som fan...
Försöker förstå informationen och göra en beräkning av föräldrapennig på Försäkringskassans hemsida. Jag måste vara helt dum i hela huvudet. Försöker planera så att jag kan vara hemma så länge som möjligt och ändå inte behöva leva på 0 och ingen krona. Det är fan omöjligt! Det blir askasst hur jag än gör.
Jag konstaterar att det kommer att bli en tid av noll nöjen, slitna och trasiga kläder, fattigmanskäk och tiggeri för Fröken Andersson. Hoppas min käre sambo förbarmar sig över mig...
Jag konstaterar att det kommer att bli en tid av noll nöjen, slitna och trasiga kläder, fattigmanskäk och tiggeri för Fröken Andersson. Hoppas min käre sambo förbarmar sig över mig...
Mjåschkspya...
Det är inte helt lätt att rapa en viss liten fröken.
Att lägga henne "på axeln" går inte. Hon åmar sig och skriker i högan sky alternativt lägger en mjåschkspya som heter duga = amningen ogjord.
Jag får försiktigt sätta henne upp så hon vilar mot min kropp - men inte för tidigt för då spyr hon och inte för sent för då spyr hon... *suck*
Ibland funkar det helt utan problem. Ibland kan jag lägga henne ner utan att "låta mjölken rinna ner" eller rapa henne. Jag undrar vad det är som gör skillnaden? Slumpen? För mycket krubb? Dagsformen?
Tips någon?
Att lägga henne "på axeln" går inte. Hon åmar sig och skriker i högan sky alternativt lägger en mjåschkspya som heter duga = amningen ogjord.
Jag får försiktigt sätta henne upp så hon vilar mot min kropp - men inte för tidigt för då spyr hon och inte för sent för då spyr hon... *suck*
Ibland funkar det helt utan problem. Ibland kan jag lägga henne ner utan att "låta mjölken rinna ner" eller rapa henne. Jag undrar vad det är som gör skillnaden? Slumpen? För mycket krubb? Dagsformen?
Tips någon?
tisdag 30 augusti 2011
Det rullar på...
"Svedala" är nu 2 veckor och 2 dagar gammal (ung) och det absolut finaste och mest värdefulla jag har. Den nyblivna pappan är inne på sin andra arbetsdag och här hemma rullar det på - i Sveas takt. En nyttig erfarenhet för mig som gärna vill göra flera saker samtidigt. Ibland blir jag rastlös och frustrerad men jag försöker tänka att det är HENNES tid nu och att det måste få dröja ett tag innan vi har lyckats komma in i några fasta rutiner. Det blir högst en utflykt eller ett "projekt" per dag. Det är ungefär vad jag hinner med. Idag ska vi återigen till BVC. Tjohooo, vad roligt! Not.
Svea iförd den fina mössan och strumporna som vi fick av Caroline m fam.
Svea iförd den fina mössan och strumporna som vi fick av Caroline m fam.
lördag 27 augusti 2011
Mjölkspya och kink
Natten till idag gick i mjölkspyans och kinkets tecken. Ingen rolig natt - varken för mig eller lillan. Man tror nästan att man håller på att mista förståndet när klockan börjar närma sig ny morgon och man inte har fått en blund i ögonen...
Lillan hade uppenbara magbekymmer. Hon grinade illa, kinkade, fjärtade och poopade - i massor. När jag ammat henne satt jag upp med henne för att få mjölken att rinna ner och stanna i magen. Hur jag än gjorde kom den upp. Ibland bara en munfull, ibland hela härligheten. Svea fick hicka och den fick henne att spy ytterligare. Gråt och kink. Till slut hade jag ingen vettig mjölk kvar utan fick ta ersättning. Även denna fick hon upp. Ett tag kändes det totalt hopplöst, men efter femsnåret vände det och vi fick sova båda två.
Det är bara att inse - alla dagar och nätter kan inte vara lika bra. Ibland får man kämpa - förtvivlad och oändligt trött...
Lillan hade uppenbara magbekymmer. Hon grinade illa, kinkade, fjärtade och poopade - i massor. När jag ammat henne satt jag upp med henne för att få mjölken att rinna ner och stanna i magen. Hur jag än gjorde kom den upp. Ibland bara en munfull, ibland hela härligheten. Svea fick hicka och den fick henne att spy ytterligare. Gråt och kink. Till slut hade jag ingen vettig mjölk kvar utan fick ta ersättning. Även denna fick hon upp. Ett tag kändes det totalt hopplöst, men efter femsnåret vände det och vi fick sova båda två.
Det är bara att inse - alla dagar och nätter kan inte vara lika bra. Ibland får man kämpa - förtvivlad och oändligt trött...
torsdag 25 augusti 2011
BVC besök nr 2
I dag fick vi med beröm godkänt på vikten. Svea-liten vägde 2916 och är nu "på banan igen", som sköterskan uttryckte det.
När sköterskan frågade om de två senaste dagarna sa jag precis som det var. (Utelämnade dock den pyttelilla detaljen om ersättning. Hehe.) Hon blev mycket beklämd och sa att det absolut inte var meningen att jag skulle må dåligt och känna att jag gjorde något som gick emot mitt hjärta. Hon förklarade hur BVC ser på det här med betydelsen av viktuppgång och att man är särskilt noggrann med det såhär i början. Viktnedgång och fortsatt viktnedgång kan betyda att barnet har en infektion, en allergi eller annan sjukdom osv. Det begriper jag och jag förstår vikten (haha!) av det hela.
När vi rett ut allt så var vi överens om att jag ska köra på som vi har gjort tidigare - dvs att låta Svea amma när hon vill, men att försöka undvika det utdragna snuttandet, att inte låta det gå mer än 3 - 3,5 timmar mellan matningarna (Duh! Det har aldrig hänt.) samt att vara noggrann med att hålla/lägga upp Svea en stund så att maten får "rinna ner och bli kvar i magen".
Alles gut. Nog om detta.
Vår BVC-sköterska är rar, vill väl men är lite... "daltig". Dessutom verkar vi missförstå varandra. Jag vet inte om det är jag som är otydlig eller om det är hon som lyssnar dåligt alt. blandar ihop oss med andra mödrar/barn. En kombo där kanske? Jag får helt enkelt bli övertydlig när jag svarar på frågor eller ska berätta hur vi gör och hur det går...
En sak är dock klar: Hon verkar vara något förvirrad, minst sagt.
1. Hon kallade Svea "han" och "Saga".
2. Hon höll på att föra in våra uppgifter i helt fel journal.
3. Hon hade fått för sig att Svea från början varit "lite slö" och att hon inte hade "signalerat att hon var hungrig." (Detta stämmer över huvud taget inte alls. Svea har från första stund signalerat klart och tydligt när hon vill amma.)
4. Hon måttade huvudet för två dagar sedan och glömde då antagligen att föra in det i journalen för idag skulle hon måtta igen - och fick då ett mindre mått(!) än förra gången.
5. Hon frågade om naveln - om den hade ramlat av, vilket hon konstaterade förra gången men då antagligen missat att föra in det i journalen.
6. Hon sa själv att hon hade "många bäbisar igång samtidigt" och frågade vad vi hade tagit upp förra gången.
Nu är vi ju bara i starten och känner inte varandra. Jag får ge det lite tid och ha lite tålamod. (Förutom med Svea har jag dock dåligt av den varan nuförtiden.)
När sköterskan frågade om de två senaste dagarna sa jag precis som det var. (Utelämnade dock den pyttelilla detaljen om ersättning. Hehe.) Hon blev mycket beklämd och sa att det absolut inte var meningen att jag skulle må dåligt och känna att jag gjorde något som gick emot mitt hjärta. Hon förklarade hur BVC ser på det här med betydelsen av viktuppgång och att man är särskilt noggrann med det såhär i början. Viktnedgång och fortsatt viktnedgång kan betyda att barnet har en infektion, en allergi eller annan sjukdom osv. Det begriper jag och jag förstår vikten (haha!) av det hela.
När vi rett ut allt så var vi överens om att jag ska köra på som vi har gjort tidigare - dvs att låta Svea amma när hon vill, men att försöka undvika det utdragna snuttandet, att inte låta det gå mer än 3 - 3,5 timmar mellan matningarna (Duh! Det har aldrig hänt.) samt att vara noggrann med att hålla/lägga upp Svea en stund så att maten får "rinna ner och bli kvar i magen".
Alles gut. Nog om detta.
Vår BVC-sköterska är rar, vill väl men är lite... "daltig". Dessutom verkar vi missförstå varandra. Jag vet inte om det är jag som är otydlig eller om det är hon som lyssnar dåligt alt. blandar ihop oss med andra mödrar/barn. En kombo där kanske? Jag får helt enkelt bli övertydlig när jag svarar på frågor eller ska berätta hur vi gör och hur det går...
En sak är dock klar: Hon verkar vara något förvirrad, minst sagt.
1. Hon kallade Svea "han" och "Saga".
2. Hon höll på att föra in våra uppgifter i helt fel journal.
3. Hon hade fått för sig att Svea från början varit "lite slö" och att hon inte hade "signalerat att hon var hungrig." (Detta stämmer över huvud taget inte alls. Svea har från första stund signalerat klart och tydligt när hon vill amma.)
4. Hon måttade huvudet för två dagar sedan och glömde då antagligen att föra in det i journalen för idag skulle hon måtta igen - och fick då ett mindre mått(!) än förra gången.
5. Hon frågade om naveln - om den hade ramlat av, vilket hon konstaterade förra gången men då antagligen missat att föra in det i journalen.
6. Hon sa själv att hon hade "många bäbisar igång samtidigt" och frågade vad vi hade tagit upp förra gången.
Nu är vi ju bara i starten och känner inte varandra. Jag får ge det lite tid och ha lite tålamod. (Förutom med Svea har jag dock dåligt av den varan nuförtiden.)
Mjölkersättning: test 1
I går kväll lade vi helt ner det där med tider. Svea fick själv bestämma när hon skulle äta och sova. (Skönt för mammahjärtat och själafriden!) Sista måltiden fick hon både amma och mjölkersättning ca 20-25 ml. Det tog sin lilla tid för det där med ersättning var, till en början, inte helt roligt för lilla Svea. Hon blev arg och ville tillbaka till bröstet. Då testade vi att varva bröst med ersättning. När hon lugnat sig och blivit lite pömsig gick det betydligt bättre.
Då kvällsmålet påbörjades ganska sent kom vi inte i säng och till ro förrän klockan var kvart över ett - halv två. Sedan sov vi väääldigt gott ända fram till Svea signalerade att hon var hungrig vid kvart i fem-snåret. Denna gång klev jag inte upp utan ammade henne liggandes. Vi somnade båda om - nöjda och belåtna.
Vid nästa amning klev jag upp - dels för att det fanns behov av blöjbyte och dels för att jag själv var tvungen att gå på tjillevippen. (Vid det här laget har man ju blivit näst intill expert på att "multitaska" - typ amma, kissa, borsta tänderna och prata i tlfn på en och samma gång.) Resten av morgonen har vi myst och ammat på ett kravlöst sätt. BVC får säga vad de vill, jag ställer inte upp på tvåtimmarskurer och "tvångsmatningar". Det funkar inte utan känns bara helt fel.
Nu får vi hoppas att Svea har börjat gå upp i vikt så att jag får BVC "off by back". Då kan vi i lugn och ro köra vidare som vi vill och ge ersättning till kvällsmål.
Jag vet att ersättning är inget BVC rekomenderar - om det inte är absolut nödvändigt, särskilt när man är förstagångsföderska. (Mina kära väninnor har berättat för mig dessa senaste dagarna om deras erfarenheter från BVC - om press och stress, om viktkurvor som måste följas, om olika "goda råd" från olika sköterskor, läkare och barnmorskor, om ändlösa nätter, skrikande barn, om gråt och tårar. För det är såååå viktigt att amningen kommer igång och fungerar och det är sååå viktigt att barnet får bröstmjölk eftersom den är så näringsrik och nyttig. Jag vet det. Jag förstår det. Jag köper det och jag har absolut inte tänkt att sluta amma MEN för att mor och dotter ska må bra, vara nöjda och glada och framför allt för att hon ska bli mätt och kunna sova gott på sena kvällar och nätter tänker jag delamma och ge ersättning - "i smyg" - om jag måste. Mummel, mummel...jäkla BVC.
Då kvällsmålet påbörjades ganska sent kom vi inte i säng och till ro förrän klockan var kvart över ett - halv två. Sedan sov vi väääldigt gott ända fram till Svea signalerade att hon var hungrig vid kvart i fem-snåret. Denna gång klev jag inte upp utan ammade henne liggandes. Vi somnade båda om - nöjda och belåtna.
Vid nästa amning klev jag upp - dels för att det fanns behov av blöjbyte och dels för att jag själv var tvungen att gå på tjillevippen. (Vid det här laget har man ju blivit näst intill expert på att "multitaska" - typ amma, kissa, borsta tänderna och prata i tlfn på en och samma gång.) Resten av morgonen har vi myst och ammat på ett kravlöst sätt. BVC får säga vad de vill, jag ställer inte upp på tvåtimmarskurer och "tvångsmatningar". Det funkar inte utan känns bara helt fel.
Nu får vi hoppas att Svea har börjat gå upp i vikt så att jag får BVC "off by back". Då kan vi i lugn och ro köra vidare som vi vill och ge ersättning till kvällsmål.
Jag vet att ersättning är inget BVC rekomenderar - om det inte är absolut nödvändigt, särskilt när man är förstagångsföderska. (Mina kära väninnor har berättat för mig dessa senaste dagarna om deras erfarenheter från BVC - om press och stress, om viktkurvor som måste följas, om olika "goda råd" från olika sköterskor, läkare och barnmorskor, om ändlösa nätter, skrikande barn, om gråt och tårar. För det är såååå viktigt att amningen kommer igång och fungerar och det är sååå viktigt att barnet får bröstmjölk eftersom den är så näringsrik och nyttig. Jag vet det. Jag förstår det. Jag köper det och jag har absolut inte tänkt att sluta amma MEN för att mor och dotter ska må bra, vara nöjda och glada och framför allt för att hon ska bli mätt och kunna sova gott på sena kvällar och nätter tänker jag delamma och ge ersättning - "i smyg" - om jag måste. Mummel, mummel...jäkla BVC.
onsdag 24 augusti 2011
Vedervärdigt...
Okej. Vi började med den s.k. "intensivamningen" igår. Svea skulle äta varannan timme och fick inte somna till vid bröstet utan suga rejält i 10-15 min på varje sida.
Hon ammade vid tre-snåret på bvc så jag ställde klockan på 17, 19, 21 och 23 för att, plikttroget, lyda detta "goda" råd. Jag vill ju gärna slippa kvällssnuttandet och givetvis vill jag att Svea ska gå upp i vikt.
17-amningen gick bra. Inga problem där. 19-amningen gick något sämre då hon ideligen somnade vid bröstet. Jag fick pet, pet, peta och ret, ret, reta och byta blöja för att hålla henne igång. Svea har en tendens att amma bra i 3-5 minuter, sedan slaggar hon till och tappar "sugfokus".
Vid halv åtta ringde mitt kusinbarn. Det dröjde inte länge förrän Svea vaknade till och ville amma. Men nu skulle jag ju vänta till kl. 21 innan nästa amning. Och ingen napp fick jag ge heller. Sveas irriterade gny eskalerade till arga och sedan förtvivlade skrik. Jag fick avsluta samtalet och försöka få ordning på den lilla. Den nyblivna pappan fick också rycka in och försöka distrahera henne. "Liiiiten stund till, sedan får du mat. Liiiiten stund till!" Jag kände mig elak mot Svea och tårarna brände bakom ögonlocken. Fy faaan för denna metod. Men så försökte jag tänka att det "bara" handlar om en förändring i rutinerna (vilka rutiner?) och att hon snart skulle vänja sig. En lite kinkig övergång på några amningar sedan skulle tvåtimmarsgrejen funka. Yeah right.
Vi fick henne att lugna sig genom att jag bar på henne i en bärsjal. Hon somnade och jag tänkte: "Det kanske handlade om närhet och tröst - inte mat?"
När klockan var tio i nio fick hon amma igen. Då var inte Svea på hugget utan jag fick peta, reta och greja precis som vid 19-matningen. Inge roligt alls. Denna gång
höll hon sig dock lugn efter amningen och somnade gott igen.
Vid 23-tiden var det dags igen. Ännu en gång var Svea inte alert utan ville hellre sova. När jag petat och retat mig igenom en halvtimme och skulle lägga tillbaka henne vaknade Svea till ordentligt och DÅ ville hon amma. *suck!*
Jag hindrade henne inte utan tillät henne amma. Varje gång hon somnade till och jag lade ner henne - började hon kinka. Jag beslöt mig för att gå till sängs.
Kinkandet och skrikandet verkade aldrig upphöra. När hon äntligen verkade mätt och nöjd och jag försiktigt kunde lägga henne att sova - då kaskadspydde hon upp en stor del av mjölken och sedan ville hon (givetvis) amma igen! Jag trodde jag skulle bli knäpp. Vid halv två lugnade hon sig och vid det laget var jag helt färdig. Hade, under den sena amningen, ställt om alarmet ett antal gånger då jag insåg att de amningstider som först gällde - hela tiden blev framskjutna. När vi väl somnade sov vi båda gott.
Halv fyra var det åter dags för matning. Peta, reta, väcka. Men tack och lov somnade vi båda om efter det. Halv sex - peta, reta, väcka och när jag skulle lägga henne - kink och skrik... Fick fortsätta amma en stund tills hon var nöjd. Då hade vi suttit i 45 minuter och jag kände att jag bara avskyr denna jävla tvåtimmarskur! Sköt fram halv åtta-amningen till åtta. 3 minuters effektiv amning - sedan somnade Svea. Peta, reta, väcka. FY FAAAAAAAAAN! När jag ammat färdigt la jag Svea hon sin pappa och gjorde frukost. Nu sitter jag här och skriver. Om en halvtimme är det amningsdags igen...
Ja, visst fan låter det helt sjuk?!? Det går helt emot mina egna instinkter och min egen magkänsla. Men, jag ska ändå försöka fullfölja detta "goda råd" för att se om det hjälper till med vikten. När det gäller kvällssnuttande kan det helt enkelt handla om att min mjölk är för "tunn" och där tänker jag att mjölkersättning kan göra susen. Flera goda vänner (och förbaskat duktiga mödrar) har sagt att jag inte ska vara rädd att använda mjölkersättning - just på kvällen inför natten. Både barnet och jag kommer att få sova bättre och därmed bli nöjdare och lyckligare människor.
Hon ammade vid tre-snåret på bvc så jag ställde klockan på 17, 19, 21 och 23 för att, plikttroget, lyda detta "goda" råd. Jag vill ju gärna slippa kvällssnuttandet och givetvis vill jag att Svea ska gå upp i vikt.
17-amningen gick bra. Inga problem där. 19-amningen gick något sämre då hon ideligen somnade vid bröstet. Jag fick pet, pet, peta och ret, ret, reta och byta blöja för att hålla henne igång. Svea har en tendens att amma bra i 3-5 minuter, sedan slaggar hon till och tappar "sugfokus".
Vid halv åtta ringde mitt kusinbarn. Det dröjde inte länge förrän Svea vaknade till och ville amma. Men nu skulle jag ju vänta till kl. 21 innan nästa amning. Och ingen napp fick jag ge heller. Sveas irriterade gny eskalerade till arga och sedan förtvivlade skrik. Jag fick avsluta samtalet och försöka få ordning på den lilla. Den nyblivna pappan fick också rycka in och försöka distrahera henne. "Liiiiten stund till, sedan får du mat. Liiiiten stund till!" Jag kände mig elak mot Svea och tårarna brände bakom ögonlocken. Fy faaan för denna metod. Men så försökte jag tänka att det "bara" handlar om en förändring i rutinerna (vilka rutiner?) och att hon snart skulle vänja sig. En lite kinkig övergång på några amningar sedan skulle tvåtimmarsgrejen funka. Yeah right.
Vi fick henne att lugna sig genom att jag bar på henne i en bärsjal. Hon somnade och jag tänkte: "Det kanske handlade om närhet och tröst - inte mat?"
När klockan var tio i nio fick hon amma igen. Då var inte Svea på hugget utan jag fick peta, reta och greja precis som vid 19-matningen. Inge roligt alls. Denna gång
höll hon sig dock lugn efter amningen och somnade gott igen.
Vid 23-tiden var det dags igen. Ännu en gång var Svea inte alert utan ville hellre sova. När jag petat och retat mig igenom en halvtimme och skulle lägga tillbaka henne vaknade Svea till ordentligt och DÅ ville hon amma. *suck!*
Jag hindrade henne inte utan tillät henne amma. Varje gång hon somnade till och jag lade ner henne - började hon kinka. Jag beslöt mig för att gå till sängs.
Kinkandet och skrikandet verkade aldrig upphöra. När hon äntligen verkade mätt och nöjd och jag försiktigt kunde lägga henne att sova - då kaskadspydde hon upp en stor del av mjölken och sedan ville hon (givetvis) amma igen! Jag trodde jag skulle bli knäpp. Vid halv två lugnade hon sig och vid det laget var jag helt färdig. Hade, under den sena amningen, ställt om alarmet ett antal gånger då jag insåg att de amningstider som först gällde - hela tiden blev framskjutna. När vi väl somnade sov vi båda gott.
Halv fyra var det åter dags för matning. Peta, reta, väcka. Men tack och lov somnade vi båda om efter det. Halv sex - peta, reta, väcka och när jag skulle lägga henne - kink och skrik... Fick fortsätta amma en stund tills hon var nöjd. Då hade vi suttit i 45 minuter och jag kände att jag bara avskyr denna jävla tvåtimmarskur! Sköt fram halv åtta-amningen till åtta. 3 minuters effektiv amning - sedan somnade Svea. Peta, reta, väcka. FY FAAAAAAAAAN! När jag ammat färdigt la jag Svea hon sin pappa och gjorde frukost. Nu sitter jag här och skriver. Om en halvtimme är det amningsdags igen...
Ja, visst fan låter det helt sjuk?!? Det går helt emot mina egna instinkter och min egen magkänsla. Men, jag ska ändå försöka fullfölja detta "goda råd" för att se om det hjälper till med vikten. När det gäller kvällssnuttande kan det helt enkelt handla om att min mjölk är för "tunn" och där tänker jag att mjölkersättning kan göra susen. Flera goda vänner (och förbaskat duktiga mödrar) har sagt att jag inte ska vara rädd att använda mjölkersättning - just på kvällen inför natten. Både barnet och jag kommer att få sova bättre och därmed bli nöjdare och lyckligare människor.
tisdag 23 augusti 2011
Intensivamning...
Var på förstagångsbesök på BVC idag. Var helt övertygad om att lilla Svea skulle ha gått upp i vikt då hon, i princip, har suttit klistrad vid bröstet på mig sedan vi kom hem. Icke sa nicke. Hon hade gått ner från 2885 till 2772 gr. Inte helt ovanligt, konstaterade sköterskan. Jag fick rådet att "intensivamma" för att få henne att gå upp i vikt. "Amma henne 10-15 min på varje bröst, varannan timme, och se till att hon inte somnar när hon ammar." "Ge henne inte nappen eller fingret utan bara bröstet nu i början." Så nu testar vi att amma varannan timme, att inte ge henne bröstet, nappen eller fingret mellan amningarna samt att väcka henne genom att peta, lyfta upp henne eller byta blöja på henne så att hon suger mer effektivt när hon ligger vid bröstet.
Just nu i denna stud går det sisådär. Vi har gett henne nappen och försöker nu hålla ut den sista stunden innan det är dags att amma igen... Sveas skrik skär i modershjärtat. Jag måste bita ihop. *snyft*
Just nu i denna stud går det sisådär. Vi har gett henne nappen och försöker nu hålla ut den sista stunden innan det är dags att amma igen... Sveas skrik skär i modershjärtat. Jag måste bita ihop. *snyft*
måndag 22 augusti 2011
fredag 19 augusti 2011
Förlossningen...
Ja här gick det undan i söndags! Kände att något var "på g" på morgonen och gick med molande "mensvärk" hela dagen.
På eftermiddagen tog vi en promenad till Ica Maxi (på mitt initiativ). Gick sakta och var tvungen att stanna med jämna mellanrum för att jag hade sådana rejäla sammandragningar. Inne i butiken blev det nästan värre. Stannade allt oftare och hade allt ondare. Niclas fattade att jag inte skulle ta mig hem promenerandes så han hämtade bilen. Skickade ett sms till en väninna, som är trebarnsmor, och frågade om hon trodde att det var på gång. Hon ringde upp och vi pratade en kortis på tlfn. Av henne fick jag rådet att åka in. Väl hemma ringe jag förlossningskoordinaton. Vi kom dock fram till att jag skulle lägga mig och vila en stund och ta två alvedon. Detta troligtvis p.g.a. att jag då fortfarande var lugn och samlad. Haha! OM jag hade fattat hur nära jag var hade jag givetvis åkt in direkt och då hunnit med annan typ av "för-vård" än den jag fick när vi väl åkte in...
Efter en timme med starka och regelbundna förvärkar stod jag inte ut längre utan ringde koordinatorn igen och sa: "Med risk för att bli hemskickade åker vi in NU. Jag har så himla ont och har täta sammandragningar."
Efter en snabb färd till Mölndals sjukhus förlossningsavd. fick vi först komma in till ett undersökningsrum där de satte CTG som jag skulle ligga med i 30 min. Jag stod inte ut så länge eftersom jag kände att jag började få krystvärkar. Barnmorskan undersökte då (äntligen!) mig (de är ju vana med att man kommer in i god tid och att man bara är öppen någon cm) och konstaterade att jag var fullt öppen och hon kunde känna barnets huvud! Pang, bom, tjofs åkte vi raka vägen in på förlossningsrummet och där tog det - från det att jag sög i mig första dosen lustgas - precis en timme tills Lillan kom ut. Hela förloppet - från det att vi kom in på förlossningen tills hon kom ut - tog två timmar. Det kallar jag rekordsnabbt.
Jag måste säga att allt har rullat på bra sedan vi kom hem. Visst känns det att man fött barn och visst är det jobbigt med långa amningsnätter, men det är det ju givetvis värt! Vi har världens finaste skatt!
Ja, det var så det hela gick till.
*stolt mamma*
På eftermiddagen tog vi en promenad till Ica Maxi (på mitt initiativ). Gick sakta och var tvungen att stanna med jämna mellanrum för att jag hade sådana rejäla sammandragningar. Inne i butiken blev det nästan värre. Stannade allt oftare och hade allt ondare. Niclas fattade att jag inte skulle ta mig hem promenerandes så han hämtade bilen. Skickade ett sms till en väninna, som är trebarnsmor, och frågade om hon trodde att det var på gång. Hon ringde upp och vi pratade en kortis på tlfn. Av henne fick jag rådet att åka in. Väl hemma ringe jag förlossningskoordinaton. Vi kom dock fram till att jag skulle lägga mig och vila en stund och ta två alvedon. Detta troligtvis p.g.a. att jag då fortfarande var lugn och samlad. Haha! OM jag hade fattat hur nära jag var hade jag givetvis åkt in direkt och då hunnit med annan typ av "för-vård" än den jag fick när vi väl åkte in...
Efter en timme med starka och regelbundna förvärkar stod jag inte ut längre utan ringde koordinatorn igen och sa: "Med risk för att bli hemskickade åker vi in NU. Jag har så himla ont och har täta sammandragningar."
Efter en snabb färd till Mölndals sjukhus förlossningsavd. fick vi först komma in till ett undersökningsrum där de satte CTG som jag skulle ligga med i 30 min. Jag stod inte ut så länge eftersom jag kände att jag började få krystvärkar. Barnmorskan undersökte då (äntligen!) mig (de är ju vana med att man kommer in i god tid och att man bara är öppen någon cm) och konstaterade att jag var fullt öppen och hon kunde känna barnets huvud! Pang, bom, tjofs åkte vi raka vägen in på förlossningsrummet och där tog det - från det att jag sög i mig första dosen lustgas - precis en timme tills Lillan kom ut. Hela förloppet - från det att vi kom in på förlossningen tills hon kom ut - tog två timmar. Det kallar jag rekordsnabbt.
Jag måste säga att allt har rullat på bra sedan vi kom hem. Visst känns det att man fött barn och visst är det jobbigt med långa amningsnätter, men det är det ju givetvis värt! Vi har världens finaste skatt!
Ja, det var så det hela gick till.
*stolt mamma*
tisdag 16 augusti 2011
Den 14 augusti 2011 kl.20:40...
...kom Lillan till jorden med raketfart.
Vikt: 2980 g. Längd: 48 cm.
Vikt: 2980 g. Längd: 48 cm.
söndag 14 augusti 2011
14 augusti och 9 dagar kvar?
Nedräkningen har börjat och jag tror faktiskt att startskottet redan har gått.
Idag har jag grym "mensvärk" och jag känner hur det trycker ner i bäckenet. Blöder lite lätt och för första gången känns det som att "nu signalerar kroppen på allvar".
Har börjat att packa BB-väskan för att ha den redo vid dörren. Det kan ju bli idag... eller i morgon... eller en annan dag.
Hade gärna sluppit min förkylning mitt uppe i allt detta men man kan inte alltid få som man vill. Lillan kommer när hon behagar.
Idag har jag grym "mensvärk" och jag känner hur det trycker ner i bäckenet. Blöder lite lätt och för första gången känns det som att "nu signalerar kroppen på allvar".
Har börjat att packa BB-väskan för att ha den redo vid dörren. Det kan ju bli idag... eller i morgon... eller en annan dag.
Hade gärna sluppit min förkylning mitt uppe i allt detta men man kan inte alltid få som man vill. Lillan kommer när hon behagar.
fredag 12 augusti 2011
Besök hos BM vecka 38+3
Sammanfattning av graviditeten samt nedskrivning av önskemål inför förlossningen.
Vikt: 77,7 kg. Liiiite för liten mage för att BM ska vara helt nöjd.
Lillan ligger snett - huvudet nedåt men behöver sjunka ner lite till. Den sneda ställningen krävde att två barnmorskor klämde och kände på magen samt kontrollerade med UL för att vara helt säkra på hur hon låg. Ingen vidare skön och behaglig upplevelse.
Har dragit på mig en förkylning som jag gärna hade velat vara utan. I övrigt mår jag bra.
Vikt: 77,7 kg. Liiiite för liten mage för att BM ska vara helt nöjd.
Lillan ligger snett - huvudet nedåt men behöver sjunka ner lite till. Den sneda ställningen krävde att två barnmorskor klämde och kände på magen samt kontrollerade med UL för att vara helt säkra på hur hon låg. Ingen vidare skön och behaglig upplevelse.
Har dragit på mig en förkylning som jag gärna hade velat vara utan. I övrigt mår jag bra.
söndag 24 juli 2011
lördag 23 juli 2011
Bortskämd!
Jag känner mig grymt bortskämd.
Vänner, arbetskamrater, släktingar och grannar öser gåvor över mig!
Babykläder, mammakläder, stora & små baby-eller-mamma-prylar samt goda tips och råd.
Jag niger, bockar, bugar och tackar!
Vänner, arbetskamrater, släktingar och grannar öser gåvor över mig!
Babykläder, mammakläder, stora & små baby-eller-mamma-prylar samt goda tips och råd.
Jag niger, bockar, bugar och tackar!
tisdag 19 juli 2011
The only way is up!
Besök hos BM v.35+0. Sista kollen innan semestern.
Vikt: 77! (från ursprungliga 69). The only way is up, baby for you and me now! Anna á la Åresäsong-95 är inte långt borta. Huga!
Magmått: 32
Blodtryck och urinprov: utan anmärkning.
Liten ligger (troligtvis fixerad) med huvudet nedåt och trycker på höger sida. Hon vrider sig så att hon ibland sparkar på vänster sida av magen och ibland på höger.
Jag fick med mig min journal utifall "någon" skulle ha bråttom ut under de veckor vi är bortresta. Iiiiiih! Det kan ju faktiskt ske vad som helst när som helst nu! I kväll tar jag tåget upp till Östersund. Det ska bli himla roligt att träffa nära och kära igen! Har, som vanligt, med mig alldeles för mycket packning. Men vädret kommer garanterat att variera och med tanke på att vi inte mellanlandar i Göteborg på väg ner till Småland - är det lika bra att ta med sig rubbet.
Dessa pajsare har jag i synnerhet längtat efter! :)
Sammanlagt har dessa fantastiska kvinnor hela 12 underbara ungar!!!!
Vikt: 77! (från ursprungliga 69). The only way is up, baby for you and me now! Anna á la Åresäsong-95 är inte långt borta. Huga!
Magmått: 32
Blodtryck och urinprov: utan anmärkning.
Liten ligger (troligtvis fixerad) med huvudet nedåt och trycker på höger sida. Hon vrider sig så att hon ibland sparkar på vänster sida av magen och ibland på höger.
Jag fick med mig min journal utifall "någon" skulle ha bråttom ut under de veckor vi är bortresta. Iiiiiih! Det kan ju faktiskt ske vad som helst när som helst nu! I kväll tar jag tåget upp till Östersund. Det ska bli himla roligt att träffa nära och kära igen! Har, som vanligt, med mig alldeles för mycket packning. Men vädret kommer garanterat att variera och med tanke på att vi inte mellanlandar i Göteborg på väg ner till Småland - är det lika bra att ta med sig rubbet.
Dessa pajsare har jag i synnerhet längtat efter! :)
Sammanlagt har dessa fantastiska kvinnor hela 12 underbara ungar!!!!
måndag 18 juli 2011
Where's my head at?
Ända sedan vi började fundera över hur vi tajma semesterresor med besök hos barnmorskan har jag haft en tanke i mitt huvud om att få en tid samma dag som jag reser och samma dag som jag kommer hem. Detta för att kunna vara borta så länge som möjligt. Denna tanke har tydligen satt som sig sten för trots att jag, noggrannt, har skrivit ner i almanackan att jag har tid IDAG så har jag förträngt detta och hela tiden inbillat mig att min besökstid är i morgon...
Så när BM ringde och undrade var jag var och jag stod nyvaken, iförd badrock, fick jag lite smått panik eftersom jag ju vet att de har fullt upp nu på sommaren och att vi inte kommer tillbaka förrän den 12 augusti! BM var dock mycket förstående och lyckades trixa in mig på en ny tid - i morgon.
Jag vet inte. Maybe it was meant to be? Hur som haver måste jag verkligen ta och skärpa mig och inte bara skriva ner dagar och tider utan faktiskt hålla koll på dem också. Skärpning, fröken Andersson!
Så när BM ringde och undrade var jag var och jag stod nyvaken, iförd badrock, fick jag lite smått panik eftersom jag ju vet att de har fullt upp nu på sommaren och att vi inte kommer tillbaka förrän den 12 augusti! BM var dock mycket förstående och lyckades trixa in mig på en ny tid - i morgon.
Jag vet inte. Maybe it was meant to be? Hur som haver måste jag verkligen ta och skärpa mig och inte bara skriva ner dagar och tider utan faktiskt hålla koll på dem också. Skärpning, fröken Andersson!
fredag 15 juli 2011
"Storebror" mannekängar...
Lagom road och ytterst förnedrad, bör tilläggas...
Matte, och tillika den blivande mamman, skrattade dock både högt och länge åt spektaklet. Han är då allt för söt, vår älskade Kompis!
Matte, och tillika den blivande mamman, skrattade dock både högt och länge åt spektaklet. Han är då allt för söt, vår älskade Kompis!
torsdag 14 juli 2011
Det där med minnet...
Efter ett trevligt och fruktsamt besök på IKEA samt en babybutik här i Mölndal, styrde jag kosan hemåt för att fortsätta med projekt: "bygga bo".
Parkerade, som vanligt, i garagehuset, tog mitt pick och pack och travade in i huset. När jag kommer upp på fjärde våningen slår det mig plötsligt att jag glömt nyckelknippan i bilen. Jävlar. På nyckelknippan sitter inte bara nyckeln till lägenheten utan även nyckeln till garaget. Jävlar. Jävlar. Jävlar.
Den blivande pappan är i New York så han kan inte komma till undsättning.
Jag inser att jag har två möjligheter att lösa situationen. 1: Ringa på hos diverse grannar och höra om jag kan få långa nyckeln till garaget. (Alla har dock inte garageparkering.) 2: Ställa mig utanför garaget och vänta på att något vänlig människa kommer för att parkera/hämta sin bil.
Jag börjar med det första alternativet. Jag ringer på hos en granne som jag dels vet har semester och dels vet har nyckel till garaget. (Hur vet jag det? Jo, det är nämligen inte första gången jag klantar mig på det här sättet!) Inget svar. Kilar ner till bottenvåningen och ringer på hos en granne som jag tjenixade till på vägen in i huset. Han har givetvis sin bil på den öppna parkeringen så han kan inte hjälpa mig. Jag frågar om han vet något om sina närmsta grannar och han svarar att samma gäller dem. Uteparkering - ingen nyckel. Typiskt. Han föreslår då att jag ska ringa fastighetsskötaren och kolla om jag kan få hjälp där. Jag ringer direkt och möts av en telefonsvarare. "Vi har telefontid mellan...." Suck! Jag ringer ett journummer och där svarar en kvinna från Securitas. Jag förklarar mitt ärende och hon svarar kort att de inte har jourtid hos fastighetsskötaren under dagen och att hon tyvärr inte kan hjälpa mig. Subba, tänker jag men svarar: "OK. Jag förstår. Tack ändå för hjälpen."
Det regnar ute. Uppgiven sätter jag mig på en betongsugga utanför garaget och väntar. När jag får ont i baken reser jag mig upp och går in mot gården igen. Då får jag syn på en granne och, se på tusan, han ska till garaget! Jag lubbar så fort jag kan med min stora mage och IKEA-påse och hinner precis ifatt honom.
Så löste det sig till slut!
Och vad lärde vi oss av denna historia?
Från och med nu ska jag aldrig mer lägga ifrån mig nyckelknippan i bilen.
Parkerade, som vanligt, i garagehuset, tog mitt pick och pack och travade in i huset. När jag kommer upp på fjärde våningen slår det mig plötsligt att jag glömt nyckelknippan i bilen. Jävlar. På nyckelknippan sitter inte bara nyckeln till lägenheten utan även nyckeln till garaget. Jävlar. Jävlar. Jävlar.
Den blivande pappan är i New York så han kan inte komma till undsättning.
Jag inser att jag har två möjligheter att lösa situationen. 1: Ringa på hos diverse grannar och höra om jag kan få långa nyckeln till garaget. (Alla har dock inte garageparkering.) 2: Ställa mig utanför garaget och vänta på att något vänlig människa kommer för att parkera/hämta sin bil.
Jag börjar med det första alternativet. Jag ringer på hos en granne som jag dels vet har semester och dels vet har nyckel till garaget. (Hur vet jag det? Jo, det är nämligen inte första gången jag klantar mig på det här sättet!) Inget svar. Kilar ner till bottenvåningen och ringer på hos en granne som jag tjenixade till på vägen in i huset. Han har givetvis sin bil på den öppna parkeringen så han kan inte hjälpa mig. Jag frågar om han vet något om sina närmsta grannar och han svarar att samma gäller dem. Uteparkering - ingen nyckel. Typiskt. Han föreslår då att jag ska ringa fastighetsskötaren och kolla om jag kan få hjälp där. Jag ringer direkt och möts av en telefonsvarare. "Vi har telefontid mellan...." Suck! Jag ringer ett journummer och där svarar en kvinna från Securitas. Jag förklarar mitt ärende och hon svarar kort att de inte har jourtid hos fastighetsskötaren under dagen och att hon tyvärr inte kan hjälpa mig. Subba, tänker jag men svarar: "OK. Jag förstår. Tack ändå för hjälpen."
Det regnar ute. Uppgiven sätter jag mig på en betongsugga utanför garaget och väntar. När jag får ont i baken reser jag mig upp och går in mot gården igen. Då får jag syn på en granne och, se på tusan, han ska till garaget! Jag lubbar så fort jag kan med min stora mage och IKEA-påse och hinner precis ifatt honom.
Så löste det sig till slut!
Och vad lärde vi oss av denna historia?
Från och med nu ska jag aldrig mer lägga ifrån mig nyckelknippan i bilen.
tisdag 12 juli 2011
Bygga bo
Idag har jag satt ihop spjälsängen och bäddat med de sängkläder som följde med i köpet.
På torsdag ska jag ta en tur till IKEA och köpa saker som fattas: spjälskydd och lakan. Kommer nog även att köpa fler sängkläder om jag hittar något som faller mig i smaken.
Nu väntar sängen bara på att fyllas med ett litet sprudlande litet liv!
På torsdag ska jag ta en tur till IKEA och köpa saker som fattas: spjälskydd och lakan. Kommer nog även att köpa fler sängkläder om jag hittar något som faller mig i smaken.
Nu väntar sängen bara på att fyllas med ett litet sprudlande litet liv!
måndag 11 juli 2011
Tillskott i babyprylhögen.
Min arbetskamrat har rensat på vinden och det visade sig att hon hade kvar en del babysaker som hon gärna ville bli av med. Gratis är gott, tänkte jag och åkte över en sväng. Kom hem med ett regnskydd till barnvagnen, en finfin trehjuling, en bilbarnstol 0-10 kg, en liten dockvagn som även fungerar perfekt som gåträningsstöd samt ett gåbord. Inte dumt alls. Skulle vi nu exempelvis vilja ha en något modernare bilbarnstol så är det ju bara att kasta och skaffa nytt!
Sena kvällar - sena mornar
Har väldans svårt att ta mig i säng om kvällarna och därmed blir det långa sovmornar. Jag skyller på Lillan *harkel* och att det är hennes rytm som rubbar min. Jag menar, det skulle ju kunna vara så - eller hur? Skulle nog allt kunna ta mig i kragen och försöka komma i säng liiite tidigare dock. Fast nu när jag är ledig spelar det egentligen ingen roll hur jag sover bara ATT jag sover.
söndag 10 juli 2011
fredag 8 juli 2011
Briljant skrivet!
En tänkvärd text till alla stressade bilister som, mot allt vett och förnuft, kör som blådårar och utgör rena, rama livsfaran för övriga medtrafikanter...
Läs och begrunda!
Läs och begrunda!
torsdag 7 juli 2011
Besök hos Barnmorskan v. 33+2
Allt ser finemang ut.
Blodsocker och blodtryck - excellent!
Vikt: 75,4 kg.
Inga svullna ben eller fötter, Lillan är pigg, aktiv och har fina hjärtljud.
Nu ska jag börja fundera över eventuella önskemål. Hur vill JAG ha det under förlossningen? Mmmm, det tål att tänkas på!
Blodsocker och blodtryck - excellent!
Vikt: 75,4 kg.
Inga svullna ben eller fötter, Lillan är pigg, aktiv och har fina hjärtljud.
Nu ska jag börja fundera över eventuella önskemål. Hur vill JAG ha det under förlossningen? Mmmm, det tål att tänkas på!
tisdag 5 juli 2011
Ode till Halsbrännan
Halsbränna, halsbränna, halsbränna.
Ge mig mera halsbränna, svidande halsbränna.
Ge mig mera halsbränna, spyäcklig halsbränna.
Ge mig mera halsbränna, rödglödgad halsbränna.
Ge mig mera halsbränna, nu genast vill jag ha halsbränna
för det smakar as och det gillar jag!
Not.
Ge mig mera halsbränna, svidande halsbränna.
Ge mig mera halsbränna, spyäcklig halsbränna.
Ge mig mera halsbränna, rödglödgad halsbränna.
Ge mig mera halsbränna, nu genast vill jag ha halsbränna
för det smakar as och det gillar jag!
Not.
måndag 4 juli 2011
Fit to fly.
I eftermiddags kom jag hem från en mycket trevlig resa till England.
Jag har, tillsammans med en vän till min storebror, varit i den lilla samhället Luton samt i Milton Keynes och det var i den senare staden som vi hade vår stora upplevelse: Foo Fighters gigantiska konsert på Milton Keynes Bowl.
Jag har aldrig tidigare varit på en så stor konsertarena och så här i efterhand kan jag, med gott samvete, säga att upplevelsen var värd vartenda öre!
Två lyckliga Foo Fightersfans!
Men det är inte konserten jag ska skriva om nu utan resan dit och hem.
I fredags hämtade jag ut ett läkarintyg som skulle "garantera" att jag, utan problem, skulle kunna flyga t.o.r. med flygbolaget EasyJet från Göteborg - London och tillbaka. På avresedagen var jag i v.32+3 och på hemresedagen, idag, är jag i v.32+5. Detta ligger väl inom gränsen för när man, som gravid, får flyga (fram t.o.m. v.35+6.) Förutom läkarintyget hade jag ordnat med en reseförsäkring från Europ Assistance. En pytteliten miss gjordes när läkarintyget skrevs. Läkaren borde ha skrivit att jag, vid flygresornas tidpunkter, var/är "fit to fly."
Resan till London flöt på utan konstigheter. På Landvetter flygplats blev JAG tillfrågad vilka regler som gällde för gravida kvinnor (detta borde givetvis personalen kunna) och jag svarade helt enkelt att jag nyligen varit hos barnmorskan och fått ett läkarintyg så det skulle nog inte vara några problem... "nog"
Resan tillbaka bjöd dock på ett och annat strul...
För det första hade jag, efter den omtumlande konsertupplevelsen, endast sovit ca 3-4 timmar vilket gjorde mig såsig och seg i skallen.
För det andra blev tågresan från Luton till Gatwick Airport försenad med en halvtimma, vilket gjorde mig allt annat än cool, calm & collected. När jag således kom fram till Gatwick, jäktade jag iväg till heeelt fel terminal... Trött som jag var kollade jag givetvis inte upp ordentligt hur och var jag skulle gå. Jag kände dock ganska omgående att saker och ting inte stod rätt till. Jag gick raka spåret till informationen där den vänliga damen bakom disken snabbt konstaterade att jag förirrat mig. Hon började fråga om min graviditet och jag visade genast (och rätt så nöjd) upp mitt läkarintyg. Hon granskade intyget och uppmärksammade inte bara en utan två brister: 1: "It doesn't say that your doctor thinks you are fit to fly." 2: It doesn't say the actual dates that you are flying."
Ooooops!
Jag var sååå nära att börja skutta runt och hjula bara för att riktigt visa hur jäkla fit to fly jag var...
Den vänliga damen ringde ett samtal till rätt terminal och rådfrågade personalen där hur vi skulle gå vidare med problemet. Jag förstod att det kunde innebära diverse strul involverande att försöka få tag i min barnmorska alt. en läkare på Krokslätts vårdcentral och få henne/honom att faxa nödvändig info till EasyJet på Gatwick.
Jag såg framför mig hur jag förtvivlat försökte få hjälp i tid till min flight (stressad, stressad, stressad) och hur jag skulle misslyckas, behöva stanna kvar och köpa ny biljett (strula, strula, strula) och slutligen, sent omsider, fattig som en kyrkråtta, komma hem till Göteborg.
Den vänliga damen gav mig instruktioner hur jag skulle ta mig genom säkerhetsdelen av den felaktiga terminalen och ta mig till rätt terminal. Vidare gav hon mig intruktioner att ta kontakt med personal på Easyjet och förklara läget med läkarintyget.
Jag skyndade mig så gott jag kunde och till min stora glädje och förvåning löste sig allt utan några som helst problem! Easyjet släppte hem mig utan vare sig telefonsamtal till barnmorskan eller fax från läkare och då jag endast hade EN väska gick den som handbagage vilket innebar att jag kunde kila direkt till säkerhetsdelen och sedan vidare till min gate. Sweeeeeet!
Resten av resan gick som en dans.
Vad lärde jag mig på detta då? Jo följande:
"If you want to travel when you’re between 28-35 week (inclusive) pregnant, you need to have a certificate from your doctor or midwife confirming how many weeks pregnant you are at the time of the flight, and that in their opinion you are fit to fly. Please note that the certificate needs to cover all the dates of your travel."
Jag har, tillsammans med en vän till min storebror, varit i den lilla samhället Luton samt i Milton Keynes och det var i den senare staden som vi hade vår stora upplevelse: Foo Fighters gigantiska konsert på Milton Keynes Bowl.
Jag har aldrig tidigare varit på en så stor konsertarena och så här i efterhand kan jag, med gott samvete, säga att upplevelsen var värd vartenda öre!
Två lyckliga Foo Fightersfans!
Men det är inte konserten jag ska skriva om nu utan resan dit och hem.
I fredags hämtade jag ut ett läkarintyg som skulle "garantera" att jag, utan problem, skulle kunna flyga t.o.r. med flygbolaget EasyJet från Göteborg - London och tillbaka. På avresedagen var jag i v.32+3 och på hemresedagen, idag, är jag i v.32+5. Detta ligger väl inom gränsen för när man, som gravid, får flyga (fram t.o.m. v.35+6.) Förutom läkarintyget hade jag ordnat med en reseförsäkring från Europ Assistance. En pytteliten miss gjordes när läkarintyget skrevs. Läkaren borde ha skrivit att jag, vid flygresornas tidpunkter, var/är "fit to fly."
Resan till London flöt på utan konstigheter. På Landvetter flygplats blev JAG tillfrågad vilka regler som gällde för gravida kvinnor (detta borde givetvis personalen kunna) och jag svarade helt enkelt att jag nyligen varit hos barnmorskan och fått ett läkarintyg så det skulle nog inte vara några problem... "nog"
Resan tillbaka bjöd dock på ett och annat strul...
För det första hade jag, efter den omtumlande konsertupplevelsen, endast sovit ca 3-4 timmar vilket gjorde mig såsig och seg i skallen.
För det andra blev tågresan från Luton till Gatwick Airport försenad med en halvtimma, vilket gjorde mig allt annat än cool, calm & collected. När jag således kom fram till Gatwick, jäktade jag iväg till heeelt fel terminal... Trött som jag var kollade jag givetvis inte upp ordentligt hur och var jag skulle gå. Jag kände dock ganska omgående att saker och ting inte stod rätt till. Jag gick raka spåret till informationen där den vänliga damen bakom disken snabbt konstaterade att jag förirrat mig. Hon började fråga om min graviditet och jag visade genast (och rätt så nöjd) upp mitt läkarintyg. Hon granskade intyget och uppmärksammade inte bara en utan två brister: 1: "It doesn't say that your doctor thinks you are fit to fly." 2: It doesn't say the actual dates that you are flying."
Ooooops!
Jag var sååå nära att börja skutta runt och hjula bara för att riktigt visa hur jäkla fit to fly jag var...
Den vänliga damen ringde ett samtal till rätt terminal och rådfrågade personalen där hur vi skulle gå vidare med problemet. Jag förstod att det kunde innebära diverse strul involverande att försöka få tag i min barnmorska alt. en läkare på Krokslätts vårdcentral och få henne/honom att faxa nödvändig info till EasyJet på Gatwick.
Jag såg framför mig hur jag förtvivlat försökte få hjälp i tid till min flight (stressad, stressad, stressad) och hur jag skulle misslyckas, behöva stanna kvar och köpa ny biljett (strula, strula, strula) och slutligen, sent omsider, fattig som en kyrkråtta, komma hem till Göteborg.
Den vänliga damen gav mig instruktioner hur jag skulle ta mig genom säkerhetsdelen av den felaktiga terminalen och ta mig till rätt terminal. Vidare gav hon mig intruktioner att ta kontakt med personal på Easyjet och förklara läget med läkarintyget.
Jag skyndade mig så gott jag kunde och till min stora glädje och förvåning löste sig allt utan några som helst problem! Easyjet släppte hem mig utan vare sig telefonsamtal till barnmorskan eller fax från läkare och då jag endast hade EN väska gick den som handbagage vilket innebar att jag kunde kila direkt till säkerhetsdelen och sedan vidare till min gate. Sweeeeeet!
Resten av resan gick som en dans.
Vad lärde jag mig på detta då? Jo följande:
"If you want to travel when you’re between 28-35 week (inclusive) pregnant, you need to have a certificate from your doctor or midwife confirming how many weeks pregnant you are at the time of the flight, and that in their opinion you are fit to fly. Please note that the certificate needs to cover all the dates of your travel."
onsdag 29 juni 2011
Midsommar 2011
Tog tåget från Stockholm ner till Älmhult där jag hämtades av den blivande pappan, som nyss blivit av med körkortet i två månader p.g.a. fortkörning... Jäkla bra timing på det by the way. Visst kan vi åka taxi till BB om det skulle bli så, men under sommaren vill man ju gärna kunna glida runt när man vill, hur man vill och inte alltid behöva vara den som kör!
Nåväl. Vi åkte till stugan där jag vilade upp mig efter resan.
Dagen efter - Midsommarafton - bjöds det på mulet väder och kall vind. Quelle surprise. Tyyyypiskt svensk midsommarväder med andra ord.
Mitt på dagen åkte vi ut till "Mormorsgården" i Gäddeviksås där vi slöt upp med de övriga midsommarfirarna, Niclas släktingar.
Vi trotsade vädret och satt ute en stund, men till slut valde vi att gå in för att äta sill och potatis. Sedan tillverkade vi en majstång och vackra blomsterkransar till flickorna (brorsdöttrarna) Maja och Ellen.
Vi lekte lekar och dansade kring majstången tills vi inte orkade mer. Det kan låta som ett riktigt seriöst firande men då det hela var över på en halvtimma kan vi knappast imponera på någon...
Sedan var det dags för dagens höjdpunkt: Lerduveskytte! Alla utom en provsköt och hör och häpna om inte den mest gravida och därmed mest nyktra av oss alla - MOI - visade sig vara den grymmaste prickskytten av oss alla!!! Inte helt sant eftersom ägaren till geväret, som också är jägare, dominerade totalt. Men av resten av oss var det jag som var "värst". *stolt*
Under kvällen grillade vi och åt så magarna stod i fyra hörn. Sista ansträngningen för dagen involverade stövelkastning, att förgäves försöka undkomma alla jäkla mygg samt en hel del asgarv. Därefter tröt orken och de blivande föräldrarna åkte hem till stugan för att sova.
Summa summarum: Vi hade en mycket bra och trevlig midsommarafton!
Nåväl. Vi åkte till stugan där jag vilade upp mig efter resan.
Dagen efter - Midsommarafton - bjöds det på mulet väder och kall vind. Quelle surprise. Tyyyypiskt svensk midsommarväder med andra ord.
Mitt på dagen åkte vi ut till "Mormorsgården" i Gäddeviksås där vi slöt upp med de övriga midsommarfirarna, Niclas släktingar.
Vi trotsade vädret och satt ute en stund, men till slut valde vi att gå in för att äta sill och potatis. Sedan tillverkade vi en majstång och vackra blomsterkransar till flickorna (brorsdöttrarna) Maja och Ellen.
Vi lekte lekar och dansade kring majstången tills vi inte orkade mer. Det kan låta som ett riktigt seriöst firande men då det hela var över på en halvtimma kan vi knappast imponera på någon...
Sedan var det dags för dagens höjdpunkt: Lerduveskytte! Alla utom en provsköt och hör och häpna om inte den mest gravida och därmed mest nyktra av oss alla - MOI - visade sig vara den grymmaste prickskytten av oss alla!!! Inte helt sant eftersom ägaren till geväret, som också är jägare, dominerade totalt. Men av resten av oss var det jag som var "värst". *stolt*
Under kvällen grillade vi och åt så magarna stod i fyra hörn. Sista ansträngningen för dagen involverade stövelkastning, att förgäves försöka undkomma alla jäkla mygg samt en hel del asgarv. Därefter tröt orken och de blivande föräldrarna åkte hem till stugan för att sova.
Summa summarum: Vi hade en mycket bra och trevlig midsommarafton!
Foo Fighters - Stockholms Stadion, den 22 juni 2011
Lillan, jag och söstra mi var där! Vädret vände tvärt och det blev en strålande vacker kväll. Stadion fylldes av glada fans och djävul, vad det rockades!
Konsert nummer tre avverkad. Nu ser vi fram emot nästa. ;)
Konsert nummer tre avverkad. Nu ser vi fram emot nästa. ;)
måndag 20 juni 2011
Någon annan som styr...
Vakenhet och sömn.
Jag råder inte längre över dessa tillstånd. Plötsligt faller Den Stora Tröttheten över mig och jag m å s t e bara sova. Ibland vaknar jag upp vid 4,5-snåret på morgonen, pigg som en lärka, hungrig och med en vilt sparkande Liten i magen. Vad göra? Det är bara till att kliva upp och stoppa i sig något ätbart och sedan sitta uppe en stund. Sedan kan jag gå och lägga mig igen. Då sover jag som en stock.
Det är en himla tur att jag är LEDIG för det innebär att dessa knasiga sov- och vakentider inte spelar lika stor roll längre. Det är liksom bara att "hänga med".
Jag råder inte längre över dessa tillstånd. Plötsligt faller Den Stora Tröttheten över mig och jag m å s t e bara sova. Ibland vaknar jag upp vid 4,5-snåret på morgonen, pigg som en lärka, hungrig och med en vilt sparkande Liten i magen. Vad göra? Det är bara till att kliva upp och stoppa i sig något ätbart och sedan sitta uppe en stund. Sedan kan jag gå och lägga mig igen. Då sover jag som en stock.
Det är en himla tur att jag är LEDIG för det innebär att dessa knasiga sov- och vakentider inte spelar lika stor roll längre. Det är liksom bara att "hänga med".
söndag 19 juni 2011
RLS
Restless legs syndrome = rastlösa ben. Ca 5–10 procent av alla vuxna svenskar har svårt att sova på grund av krypningar, ryckningar, stickningar och kramper i benen. Det är vanligt att kvinnor drabbas av restless legs under graviditeten, speciellt under de sista månaderna...
Jo tack, denna underbara "gåva" har jag troligtvis fått av farmor, som led av RLS. Själv har jag haft "spring i benen" sedan tonåren eller möjligtvis 20-årsåldern.
Det är vansinnigt jobbigt med dessa jäkla ben. Jag kan vara hur trött som helst men jag får inte sova bara för att benen liksom måste sparka runt och röra sig. Jag har märkt en klar försämring sedan jag blev gravid och den senaste tiden har det alltså förvärrats ytterligare.
Jo tack, denna underbara "gåva" har jag troligtvis fått av farmor, som led av RLS. Själv har jag haft "spring i benen" sedan tonåren eller möjligtvis 20-årsåldern.
Det är vansinnigt jobbigt med dessa jäkla ben. Jag kan vara hur trött som helst men jag får inte sova bara för att benen liksom måste sparka runt och röra sig. Jag har märkt en klar försämring sedan jag blev gravid och den senaste tiden har det alltså förvärrats ytterligare.
lördag 18 juni 2011
Nu tackar vi för oss och tar ledigt...
...från arbetet. Gjorde mitt allra sista arbetspass nu i kväll. Lillan börjar tycka att det är rejält jobbigt när morsan flänger runt mellan vårdtagarna och jobbar hårt med kroppen. Magen blir hård och spänd och det känns att jag behöver varva ner. Det ska verkligen bli oändligt skönt att få vila resten av sommaren! I bröstet känner jag dock en smula vemod. Har haft turen att jobba med väldigt fina och omtänksamma kollegor och vissa vårdtagare har nästlat sig in för gott i mitt hjärta. Jag kommer att sakna dem!
MEN... nu ska jag bara ha det gott framöver! Jag ska varva skön vila med härliga, inspirerande, stimulerande och roliga äventyr! Första äventyret blir resan till Stockholm och Foo Fighters-konserten den 22/6. Det kommer att bli en höjdare! För Lillan blir det konsert nummer tre. Hittills har hon fått lyssna på Roger Waters (Pink Floyd) i Globen och Ringo Starr & The All Starr Band på Liseberg. Jag tror hon diggar musiken där inne i magen. Har jag nämnt att jag hoppas att hon föds med ett utmärkt musiköra? ;)
.jpg)
MEN... nu ska jag bara ha det gott framöver! Jag ska varva skön vila med härliga, inspirerande, stimulerande och roliga äventyr! Första äventyret blir resan till Stockholm och Foo Fighters-konserten den 22/6. Det kommer att bli en höjdare! För Lillan blir det konsert nummer tre. Hittills har hon fått lyssna på Roger Waters (Pink Floyd) i Globen och Ringo Starr & The All Starr Band på Liseberg. Jag tror hon diggar musiken där inne i magen. Har jag nämnt att jag hoppas att hon föds med ett utmärkt musiköra? ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)