128 nätter and more to come...

När Svea föddes gick jag med iver och moderlig stolthet in för att "ta nätterna" - för att jag ville (vill) amma och för att Sveas arbetande pappa skulle få sova.

Amningen är viktig för mig. Det är inte bara en stund av matning. Det är en stund av kärlek. Den ger trygghet, närhet och ömhet. Visst tar det energi men samtidigt är amningsperioden under en så kort tid i mitt och Sveas liv att jag inte vill ha bråttom att avsluta den. Flaskan kommer att ha sin tid och den fasta födan kommer att ha sin tid.

Tillbaka till nätterna. Det var ju där jag började.
Jag har tagit ansvaret alla nätter - hittills 128 stycken - och nu börjar orken tryta rejält...

Det gick bra de första 2,5 - 3 månaderna. Sedan kom "Den Stora Tröttheten". Den har inte blivit ett dugg bättre sedan höst- och vintermörkret lade sig över vårt avlånga land.

Oftast går det dock ganska bra - på dagarna i alla fall. Jag tar mig upp på mornarna och Sveas härliga morgonhumör hjälper mig att vakna till liv. Försöker komma ut varje dag för att få frisk luft och dagsljus. Det hjälper mig att orka.

Det är på kvällarna som orken tryter. Kvällskinket känns ibland outhärdligt. Svea kämpar mot tröttheten samtidigt som hon ska "äta upp sig" inför natten. Det enda jag längtar efter är att få ungen i säng - så att jag kan få lite egentid, lite lugn och ro alternativt gå och lägga mig själv.
Humöret svajar och jag irriterar mig på småsaker.

Efter jul- och nyårshelgen ska vi försöka ta tag i avvänjning av nattmålet/målen. Hade det bara handlat om EN matning/natt (vissa nätter händer det faktiskt att hon bara äter en gång) hade jag inte gnällt men oftast handlar det om 2-3 mål/natt.

Om vi dessutom plussar på antalet gånger jag blir väckt av den snarkande fadern (suck!) så blir min sömn totalt sönerhackad vissa nätter vilket resulterar i en sur och grinig sambo och en inte allt för rolig mamma...

Jag gör mitt yttersta för att behärska mig när det gäller Svea. Det är sambon , han som sover så gott och bekymmersfritt, som får ta mitt humör...

Jag har, fullt medvetet, tagit mycket ansvar för Svea. Jag har velat det. Men jag har också velat ha hjälp och avlastning. Det har det varit lite si och så med. Sveas pappa är en ganska bekväm sådan. Han hjälper till men oftast först när jag påpekat vad jag behöver hjälp med. Det skulle inte behöva vara så, tycker jag. Jag menar - det är ju inte så att man "glömmer bort" att hushållssysslor måste göras. Eller hur?

Många par separerar under småbarnsåren. Det kan jag förstå mycket väl. Sömnbristen tär. Den ojämna fördelningen av arbetet med att ta hand om barn och hem tär. Bristen på egentid tär. Bristen på bekräftelsen av varandra tär.

Nu har jag inga planer på att lämna Sveas pappa och han har inga planer på att lämna mig. Jag bara ventilerar lite tankar och funderingar.

Jag tror att om bara jag får sova på nätterna så kommer det att kännas bättre. Då kommer också alla kommande utmaningar att vara lättare att hantera. När vi sedan inför smakportioner och jag känner mig redo att pumpa och ge mat på flaska (any day now! det är en process för mig) kommer Sveas pappa att kunna ta mer ansvar och jag kommer att få större frihet och mer egentid - vilket kommer att gynna oss alla tre.

Man har väl rytmen i blodet? ;-)

Sekunder av fasa...

Sent igår kväll låg vi i sängen och löste korsord. Svea låg, som vanligt, och grejade och sparkade i sin säng. Plötsligt insåg jag att det inte var "glada" sparkar utan sparkar av ren panik. Jag hörde att något var fel. Vansinnigt fel... Jag skyndade fram till spjälsängen och såg till min stora fasa att Svea inte kunde andas. Det var som att något blockerade luftvägarna. Jag lyfte upp henne och la henne på sidan i "framstupa sidoläge" för att se om hon kunde få upp det sagom "satt fast", men inget kom ut mer än lite skummig saliv - ur mun och näsa. Provade att hålla henne upprätt och sedan att vända henne så att hon låg på mage - tiltad med huvudet nedåt och klappa henne på ryggen. Jag hörde hur hon kämpade för att få i sig luft och tack och lov släppte det för henne medan jag hanterade henne... Blek och medtagen återhämtade hon sig medan vi ringde sjukvårdsupplysningen. "Åk in" löd rådet. Vi åkte genast in till Barnkliniken på Östra. Där fick vi konstaterat att det inte var någon fara med Svea. Alla värden var fina och Svea var på gott humör. Läkaren sa att det troligtvis "bara" handlat om att hon fått mycket saliv i halsen och näsan och att detta satt stopp för andningen. Trots att det "bara" handlat om saliv och inget fast föremål, tjockt slem eller mängder av kräks, var händelsen i sig väldigt otäck och uppskakande för oss båda. Vi är oändligt tacksamma att vi befann oss i rummet och hörde Svea och vi är oändligt glada över att allt gick bra. Det väcker en del tankar när så'nt här händer. Tänk om hon sovit i ett annat rum och vi inte hade hört henne! Tänk om hon hade blivit blå av syrebrist och fått hjärnskador! Tänk om... Tänk om... Fast så kan man ju inte gå runt att tänka. De sekunder av fasa vi upplevde kommer vi ju att få uppleva igen - när hon blir ordentligt sjuk, när hon skadar sig, när hon får kallsupar, när hon försvinner på ett varuhus, när hon är så inne i leken med sina vänner att hon glömmer att klockan är mycket och borde varit hemma för längese'n... Vi kommer att vara oroliga, arga, och rädda för allt som händer och skulle kunna hända. Och dessa känslor påminner oss om hur mycket vi älskar vår dotter och hur skört livet kan vara.

Årets julkort....

...är fotat och beställt. Nöjd med resultatet trots ett svårfångat och inte hela tiden förnöjt foto-objekt. Kisselurvarna slapp delta i år. Jag har plågat dem med diverse utstyrslar så det räcker. Så närmar sig julen med stormsteg och som vanligt känner jag en smula ångest inför julklappsinförskaffandet. Det brukar bli så att jag springer, halvt panikartat, omkring dagarna innan ju och handlar. I år tror jag att jag gör det enkelt för mig och shoppar på nätet. Här är några av de julkort som kissarna har "ställt upp på"...