När Svea föddes gick jag med iver och moderlig stolthet in för att "ta nätterna" - för att jag ville (vill) amma och för att Sveas arbetande pappa skulle få sova.
Amningen är viktig för mig. Det är inte bara en stund av matning. Det är en stund av kärlek. Den ger trygghet, närhet och ömhet. Visst tar det energi men samtidigt är amningsperioden under en så kort tid i mitt och Sveas liv att jag inte vill ha bråttom att avsluta den. Flaskan kommer att ha sin tid och den fasta födan kommer att ha sin tid.
Tillbaka till nätterna. Det var ju där jag började.
Jag har tagit ansvaret alla nätter - hittills 128 stycken - och nu börjar orken tryta rejält...
Det gick bra de första 2,5 - 3 månaderna. Sedan kom "Den Stora Tröttheten". Den har inte blivit ett dugg bättre sedan höst- och vintermörkret lade sig över vårt avlånga land.
Oftast går det dock ganska bra - på dagarna i alla fall. Jag tar mig upp på mornarna och Sveas härliga morgonhumör hjälper mig att vakna till liv. Försöker komma ut varje dag för att få frisk luft och dagsljus. Det hjälper mig att orka.
Det är på kvällarna som orken tryter. Kvällskinket känns ibland outhärdligt. Svea kämpar mot tröttheten samtidigt som hon ska "äta upp sig" inför natten. Det enda jag längtar efter är att få ungen i säng - så att jag kan få lite egentid, lite lugn och ro alternativt gå och lägga mig själv.
Humöret svajar och jag irriterar mig på småsaker.
Efter jul- och nyårshelgen ska vi försöka ta tag i avvänjning av nattmålet/målen. Hade det bara handlat om EN matning/natt (vissa nätter händer det faktiskt att hon bara äter en gång) hade jag inte gnällt men oftast handlar det om 2-3 mål/natt.
Om vi dessutom plussar på antalet gånger jag blir väckt av den snarkande fadern (suck!) så blir min sömn totalt sönerhackad vissa nätter vilket resulterar i en sur och grinig sambo och en inte allt för rolig mamma...
Jag gör mitt yttersta för att behärska mig när det gäller Svea. Det är sambon , han som sover så gott och bekymmersfritt, som får ta mitt humör...
Jag har, fullt medvetet, tagit mycket ansvar för Svea. Jag har velat det. Men jag har också velat ha hjälp och avlastning. Det har det varit lite si och så med. Sveas pappa är en ganska bekväm sådan. Han hjälper till men oftast först när jag påpekat vad jag behöver hjälp med. Det skulle inte behöva vara så, tycker jag. Jag menar - det är ju inte så att man "glömmer bort" att hushållssysslor måste göras. Eller hur?
Många par separerar under småbarnsåren. Det kan jag förstå mycket väl. Sömnbristen tär. Den ojämna fördelningen av arbetet med att ta hand om barn och hem tär. Bristen på egentid tär. Bristen på bekräftelsen av varandra tär.
Nu har jag inga planer på att lämna Sveas pappa och han har inga planer på att lämna mig. Jag bara ventilerar lite tankar och funderingar.
Jag tror att om bara jag får sova på nätterna så kommer det att kännas bättre. Då kommer också alla kommande utmaningar att vara lättare att hantera. När vi sedan inför smakportioner och jag känner mig redo att pumpa och ge mat på flaska (any day now! det är en process för mig) kommer Sveas pappa att kunna ta mer ansvar och jag kommer att få större frihet och mer egentid - vilket kommer att gynna oss alla tre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar