Förlossningen...

Ja här gick det undan i söndags! Kände att något var "på g" på morgonen och gick med molande "mensvärk" hela dagen.
På eftermiddagen tog vi en promenad till Ica Maxi (på mitt initiativ). Gick sakta och var tvungen att stanna med jämna mellanrum för att jag hade sådana rejäla sammandragningar. Inne i butiken blev det nästan värre. Stannade allt oftare och hade allt ondare. Niclas fattade att jag inte skulle ta mig hem promenerandes så han hämtade bilen. Skickade ett sms till en väninna, som är trebarnsmor, och frågade om hon trodde att det var på gång. Hon ringde upp och vi pratade en kortis på tlfn. Av henne fick jag rådet att åka in. Väl hemma ringe jag förlossningskoordinaton. Vi kom dock fram till att jag skulle lägga mig och vila en stund och ta två alvedon. Detta troligtvis p.g.a. att jag då fortfarande var lugn och samlad. Haha! OM jag hade fattat hur nära jag var hade jag givetvis åkt in direkt och då hunnit med annan typ av "för-vård" än den jag fick när vi väl åkte in...
Efter en timme med starka och regelbundna förvärkar stod jag inte ut längre utan ringde koordinatorn igen och sa: "Med risk för att bli hemskickade åker vi in NU. Jag har så himla ont och har täta sammandragningar."
Efter en snabb färd till Mölndals sjukhus förlossningsavd. fick vi först komma in till ett undersökningsrum där de satte CTG som jag skulle ligga med i 30 min. Jag stod inte ut så länge eftersom jag kände att jag började få krystvärkar. Barnmorskan undersökte då (äntligen!) mig (de är ju vana med att man kommer in i god tid och att man bara är öppen någon cm) och konstaterade att jag var fullt öppen och hon kunde känna barnets huvud! Pang, bom, tjofs åkte vi raka vägen in på förlossningsrummet och där tog det - från det att jag sög i mig första dosen lustgas - precis en timme tills Lillan kom ut. Hela förloppet - från det att vi kom in på förlossningen tills hon kom ut - tog två timmar. Det kallar jag rekordsnabbt.

Jag måste säga att allt har rullat på bra sedan vi kom hem. Visst känns det att man fött barn och visst är det jobbigt med långa amningsnätter, men det är det ju givetvis värt! Vi har världens finaste skatt!

Ja, det var så det hela gick till.

*stolt mamma*