Det där med minnet...

Efter ett trevligt och fruktsamt besök på IKEA samt en babybutik här i Mölndal, styrde jag kosan hemåt för att fortsätta med projekt: "bygga bo".
Parkerade, som vanligt, i garagehuset, tog mitt pick och pack och travade in i huset. När jag kommer upp på fjärde våningen slår det mig plötsligt att jag glömt nyckelknippan i bilen. Jävlar. På nyckelknippan sitter inte bara nyckeln till lägenheten utan även nyckeln till garaget. Jävlar. Jävlar. Jävlar.
Den blivande pappan är i New York så han kan inte komma till undsättning.
Jag inser att jag har två möjligheter att lösa situationen. 1: Ringa på hos diverse grannar och höra om jag kan få långa nyckeln till garaget. (Alla har dock inte garageparkering.) 2: Ställa mig utanför garaget och vänta på att något vänlig människa kommer för att parkera/hämta sin bil.
Jag börjar med det första alternativet. Jag ringer på hos en granne som jag dels vet har semester och dels vet har nyckel till garaget. (Hur vet jag det? Jo, det är nämligen inte första gången jag klantar mig på det här sättet!) Inget svar. Kilar ner till bottenvåningen och ringer på hos en granne som jag tjenixade till på vägen in i huset. Han har givetvis sin bil på den öppna parkeringen så han kan inte hjälpa mig. Jag frågar om han vet något om sina närmsta grannar och han svarar att samma gäller dem. Uteparkering - ingen nyckel. Typiskt. Han föreslår då att jag ska ringa fastighetsskötaren och kolla om jag kan få hjälp där. Jag ringer direkt och möts av en telefonsvarare. "Vi har telefontid mellan...." Suck! Jag ringer ett journummer och där svarar en kvinna från Securitas. Jag förklarar mitt ärende och hon svarar kort att de inte har jourtid hos fastighetsskötaren under dagen och att hon tyvärr inte kan hjälpa mig. Subba, tänker jag men svarar: "OK. Jag förstår. Tack ändå för hjälpen."
Det regnar ute. Uppgiven sätter jag mig på en betongsugga utanför garaget och väntar. När jag får ont i baken reser jag mig upp och går in mot gården igen. Då får jag syn på en granne och, se på tusan, han ska till garaget! Jag lubbar så fort jag kan med min stora mage och IKEA-påse och hinner precis ifatt honom.
Så löste det sig till slut!
Och vad lärde vi oss av denna historia?
Från och med nu ska jag aldrig mer lägga ifrån mig nyckelknippan i bilen.