Tigermamman

Tigermamman bråkar på pappan. Eller egentligen bråkar hon inte - hon säger till. Kanske inte på ett helt genomtänkt och pedagogiskt sätt men hon skriker i alla fall inte och hon svär inte eller kallar honom för "idiot".
Pappan uppskattar inte tillsägelserna. Hon känner sig uppläxad och oduglig. Han känner att han inte får utrymme att testa sig fram och "hitta rätt" på sitt sätt.
Det är inte lätt - för någon av dem.
För någon av oss.
Det är svårt att förklara hur det känns inuti en tigermamma när ens barn skriker, när ens barn har ont, när ens barn inte kan komma till ro. Det är svårt att tygla sig när man tycker att pappan är lite för slapp, lite för bekväm och inte tar till sig det man säger. Och det handlar inte om att "jag vet bäst och jag har rätt". Det handlar om att lägga sitt ego åt sidan och göra det som är bäst - för henne.
Det är fismagen som ställer till det. Den onda, jobbiga, jävliga fismagen.
Vi har lite olika lösningar på problemet. Min är långsiktig = jobba på en bra stund så får lillan en längre stund av ro. Hans är kortsiktig = vyssa bara tills hon blir tyst och låt henne sedan vara.
Och visst funkar det sistnämnda. En stund. Men snart måste hon vyssas igen och igen och igen. Det är DET tigermamman har lärt sig och därför säger hon till. Ju mer jobb man lägger ner desto nöjdare bäbis.
Det är vad tigermamman försöker få pappan att förstå här hemma just nu och därför är hon måhända en smula "too much". Därför är hon precis så som hon sa att hon inte skulle vara. En kontrollerande, överbeskyddande bitch...