Upp och ner och upp igen

Bergochdalbana.

Så kan man beskriva resan. En ständig resa - upp och ner.

Tog graviditetstestet och ringde KK igen.

Ny behandling är inbokad. Det känns bra.

Nu ska jag samla krafter ta hand om mig själv och sambon.

Avund, ilska och motstridiga känslor

Ringde Kvinnokliniken idag. De ville att jag skulle ta ett graviditetstest "för säkerhets skull" och återkomma. Det kändes nästan som ett hån. Jag kan min kropp och jag känner mycket väl igen en helt normal menstruation. Får väl ta det där j-a testet så att de blir nöjda.

Fick även reda på att måste vänta (minst) ytterligare en cykel innan vi kan sätta igång med behandling igen. De har inte tid för någon äggutplockning förrän i november - december.

Denna väntan. Denna förbannade väntan...

Runt omkring mig är mina väninnor gravida, nyförlösta och stolta mammor sedan månader eller år tillbaka. Igår fick jag ett sms från en lycklig nybliven mamma och idag fick jag beskedet att en av mina väninnor, en tvåbarnsmamma, väntar tvillingar! Samtidigt som jag unnar dem allt gott och gläds med dem känner jag att livet är bra grymt och orättvist.

Jag skulle vilja skrika, gråta sparka och slå som en liten treåring. Jag skulle faktiskt vilja ge någon på käften, bara för att få ur mig all min ilska. Vem denna "någon" är - vet jag inte. Jag vet heller inte om det skulle kännas så mycket bättre efteråt... Jag vet bara att det gör ont, ont, ont inuti och jag vet att det finns ingenting som heter "rättvisa" när det gäller livet.

Livet är. Punkt. Just deal with it.

Så jag får väl försöka ta mig igenom min avund, min ilska och alla andra jobbiga känslor och vänta, vänta, vänta på min tur.

Magkänslan var rätt

Tyvärr var mitt tvivel befogat. Igår kom blödningen och krampen och jag svor högt och länge.

Befann mig på min arbetsplats så det var bara att bita ihop och jobba klart.

På bussen hem kom tårarna. Väl hemma kom det stora snorbölet.

Somnade efter att ha pratat med min kära kusin en stund.

Vaknade upp bredvid sambon. Vi kramade om varandra länge, länge.

Idag har jag huvudvärk, mensvärk och mår allt annat än bra.

Ska ändå försöka göra skojiga saker med mina väninnor och tänka på något annat en stund.

Det kommer fler chanser. Det kan fortfarande ta sig.

Vi ger inte upp.

Tvivel

Dagarna går och jag känner....ingenting. Tyckte, för ett kort tag, att jag upplevde en känsla av "tyngd" eller "tryck" i livmodern, men det kan lika gärna ha varit ren och skär inbillning.

Jag antar att hjärnan spökar rätt mycket när man försöker bli gravid.

Detta, att jag inte känner någonting, behöver givetvis inte betyda att loppet är kört, men jag hade hoppats på att kroppen på något vis skulle signalera "yes, denna gång tog det fart!"

Snart är det dags att ta ett test igen och denna gång bävar jag...

Visst, vi har två behandlingar kvar med alla försök det innebär, men hur roligt på en skala är det? Totalt oromantiskt och faktiskt rätt tärande, om jag ska vara helt ärlig.

Frågan: "Vad händer om vi inte lyckas?" - hänger i luften och vi försöker föra en vettig dialog kring alternativen. Men det är fan inte lätt och vi vet båda att hela den här historien i slutänden skulle kunna leda till en separation. Ett gytter av känslor som längtan, hopp, tvivel skam, skuld och frustration drar och rycker i oss och kanske stundtals förblindar oss?

Än ger vi inte upp, än tror vi på OSS och en gemensam framtid, än biter vi ihop och kämpar på.

Jag hoppas så att vi lyckas!