3 månader och 3 dagar

Svea är nu 3 månader och 3 dagar gammal. Hon väger 5250 gram, är 59,4 cm lång och har två söta (och vassa) tänder i nederkäken. Idag fick hon sin första vaccination. Två sprutor, ett i varje ben. Det gick bra. Några tårar kom det allt men hon var inte otröstlig, tack och lov. De senaste nätterna har hon ätit mer än vanligt. Eller fler gånger än vanligt, ska jag säga. Jag hoppas att denna trend är tillfällig och kortvarig, för jag är tröttare än tröttast. (Inte hjälper det att det är höst och mörkt heller.) Det är så härligt att se hur Svea växer och utvecklas till en egen liten individ. Hon är med på ett helt annat sätt nu än bara för någon vecka sedan. Morgonhumöret är inget annat än strålande. Hur trött jag än känner mig är det underbart att vakna upp tillsammans med en tokglad liten unge.

Känslotjafs

På lördag ska jag för första gången vara ifrån Svea under ett par timmar. Har kluvna känslor inför detta. Jag är blev, för ett bra tag sedan, bjuden på "kvinnomiddag". Av inbjudan förstod jag att det skulle vara barnfritt. Det har retat mig så in i helvete att mina vänner (egentligen en av dem) undrade om jag kunde tänka mig att lämna Svea hemma hos sin pappa och komma själv till denna tillställning. När middagen kom på tal var Svea inte ens 2 månader och då jag helammar tänkte jag bara: WHAT THE FUCK??? Min väninna skrev lite skämtsamt. "Preliminärt så får du lov att dra dig ur om det känns svårt (vi kommer ju självklart prata skit om dig hela tiden då du inte är med)." Hon skojar men det kändes ändå skit att läsa. Till saken hör att just denna väninna är totalt ointressera av barn. Hon har noll och ingen insikt i hur det känns att längta efter barn eller hur det känns att få barn. Jag kan tillägga att hon, när hon var här och träffade Svea första gången, var mer intresserad av sin mobiltelefon och div. spel som hon spelade än att faktiskt träffa Svea... Självklart är det upp till mig att tacka nej och visst behöver jag inte känna mig "tråkig" eller "hönsig" för att jag inte vill lämna mitt barn. Men ändå satte det igång en känslostorm inuti mig. En annan väninna, som har en flicka som är 3 veckor äldre än Svea, svarade med en gång svarade att hon skulle komma. Jag tänkte att om HON kan komma så borde kanske egentligen jag också kunna komma? Jag skulle ju kunna pumpa och Niclas skulle kunna ge Svea mat med flaska. Men för mig är det inte så enkelt som att "bara pumpa och dra iväg". Det måste ju FUNKA att ge mat med flaska. Det måste kännas RÄTT att lämna Svea och det gör det inte - än. Ett tag tänkte jag skita helt i middagen. Dissa mina puckade vänner. Men nu har jag bestämt mig. Jag ska göra som fint folk och komma sent. Väldigt sent. Jag ska vara hemma och amma, precis som vanligt. Jag ska se till att Svea har ätit ordentligt och att hon är mätt och nöjd. Sedan ska jag dra en sväng till tjejgänget. Max 3 timmar. Sedan tänker jag åka hem igen. För att...jag har bestämt mig för att mina vänner inte ska tycka att jag har försvunnit "bara för att jag har blivit mamma". Men samtidigt är det så att Svea ÄR viktigast och så länge hon helammar finns det inte en suck i världen att jag lämnar henne hur som helst - även om det är till hennes pappa. Sedan är det också så att jag inte vill tappa mina vänner. Jag är och har varit rätt så otillgänglig sedan Svea kom till jorden. Hållit mig hemma. Inte alltid svarat i telefonen. Inte orkat ta tag i den sociala biten. Men... det är ju så att denna första tid inte varar särskilt länge. Ett par månader av total symbios, sedan är Svea så stor att hon äter gröt, välling och riktig mat. Så jag vill passa på att njuta av närheten, njuta av att det är jag och Svea. För vem vet om det blir fler små Sveor här hemma? Det finns inga garantier.