Sekunder av fasa...

Sent igår kväll låg vi i sängen och löste korsord. Svea låg, som vanligt, och grejade och sparkade i sin säng. Plötsligt insåg jag att det inte var "glada" sparkar utan sparkar av ren panik. Jag hörde att något var fel. Vansinnigt fel... Jag skyndade fram till spjälsängen och såg till min stora fasa att Svea inte kunde andas. Det var som att något blockerade luftvägarna. Jag lyfte upp henne och la henne på sidan i "framstupa sidoläge" för att se om hon kunde få upp det sagom "satt fast", men inget kom ut mer än lite skummig saliv - ur mun och näsa. Provade att hålla henne upprätt och sedan att vända henne så att hon låg på mage - tiltad med huvudet nedåt och klappa henne på ryggen. Jag hörde hur hon kämpade för att få i sig luft och tack och lov släppte det för henne medan jag hanterade henne... Blek och medtagen återhämtade hon sig medan vi ringde sjukvårdsupplysningen. "Åk in" löd rådet. Vi åkte genast in till Barnkliniken på Östra. Där fick vi konstaterat att det inte var någon fara med Svea. Alla värden var fina och Svea var på gott humör. Läkaren sa att det troligtvis "bara" handlat om att hon fått mycket saliv i halsen och näsan och att detta satt stopp för andningen. Trots att det "bara" handlat om saliv och inget fast föremål, tjockt slem eller mängder av kräks, var händelsen i sig väldigt otäck och uppskakande för oss båda. Vi är oändligt tacksamma att vi befann oss i rummet och hörde Svea och vi är oändligt glada över att allt gick bra. Det väcker en del tankar när så'nt här händer. Tänk om hon sovit i ett annat rum och vi inte hade hört henne! Tänk om hon hade blivit blå av syrebrist och fått hjärnskador! Tänk om... Tänk om... Fast så kan man ju inte gå runt att tänka. De sekunder av fasa vi upplevde kommer vi ju att få uppleva igen - när hon blir ordentligt sjuk, när hon skadar sig, när hon får kallsupar, när hon försvinner på ett varuhus, när hon är så inne i leken med sina vänner att hon glömmer att klockan är mycket och borde varit hemma för längese'n... Vi kommer att vara oroliga, arga, och rädda för allt som händer och skulle kunna hända. Och dessa känslor påminner oss om hur mycket vi älskar vår dotter och hur skört livet kan vara.