Hur det började:
Klev, som vanligt när jag jobbar dagen, upp vid 5.00 i morse. Klädde mig. Åt frukost. Lyssnade på radio. Surfade på nätet en stund.
Travade iväg till spårvagnen strax efter 6.00. Allt var som vanligt.
Satte mig på spårvagnen och märkte ganska snart att jag hade svårt att hitta en bekväm ställning. Lillan låg och tryckte på höger sida i magen och det gjorde ont. Försökte massera och trycka lite. Ändrade ställning. När jag kommit till Korsvägen, ungefär halvvägs till Centralstationen, började jag känna mig illamående. Jag kallsvettades och märkte att omvärlden fick en gulaktig färg. Jäklar, tänkte jag. Jag håller på att svimma! Jag började trampa med fötterna samtidigt som jag rytmiskt kramade med nävarna för att få blodet att pumpa runt i kroppen. Ta det lugnt, tänkte jag och andades med djupa andetag. När jag närmade mig hållplats Kungsportsplatsen kände jag att jag inte klarade av att sitta kvar i vagnen längre. Jag behövde komma ut, få frisk luft. Jag ställde mig upp och gick försiktigt fram till dörrarna. När jag försökte greppa ledstången - missade jag den med handen. Sedan blev alltig svart...
Travade iväg till spårvagnen strax efter 6.00. Allt var som vanligt.
Satte mig på spårvagnen och märkte ganska snart att jag hade svårt att hitta en bekväm ställning. Lillan låg och tryckte på höger sida i magen och det gjorde ont. Försökte massera och trycka lite. Ändrade ställning. När jag kommit till Korsvägen, ungefär halvvägs till Centralstationen, började jag känna mig illamående. Jag kallsvettades och märkte att omvärlden fick en gulaktig färg. Jäklar, tänkte jag. Jag håller på att svimma! Jag började trampa med fötterna samtidigt som jag rytmiskt kramade med nävarna för att få blodet att pumpa runt i kroppen. Ta det lugnt, tänkte jag och andades med djupa andetag. När jag närmade mig hållplats Kungsportsplatsen kände jag att jag inte klarade av att sitta kvar i vagnen längre. Jag behövde komma ut, få frisk luft. Jag ställde mig upp och gick försiktigt fram till dörrarna. När jag försökte greppa ledstången - missade jag den med handen. Sedan blev alltig svart...
Min upplevelse:
Plötsligt hör jag upprörda röster omkring mig. "Öppna dörrarna!" "Öppna dörrarna, hon sitter fast!" Utan att förstå att stojet omkring mig handlar om MIG - hinner jag tänka: "Vad är det om?" Jag känner ett par rejäla armar krama om mig bakifrån. Någon håller upp mig så att jag inte ska ramla. Jag känner att min fot sitter fast men det gör inte ont. En mansröst säger: "Är du sjuk?" "Ska vi ringa ambulans?" Jag svarar så gott jag kan att jag inte är sjuk och att jag inte behöver en ambulans. "Är du gravid?" frågar mannen. "Ja" svarar jag. "Vill du sitta ner?" frågar han. Jag svarar att det vill jag. När jag tittar upp ser jag förskräckta ansikten som stirrar mot mig. Spårvagnschauffören har stannat vagnen och klivit ut ur sitt bås. "Hur gick det med foten? frågar han. "Bra" svarar jag. "Jag gjorde mig inte illa." "Hur MÅR du?" frågar en ung kvinna. "Jag mår inte bra" svarar jag. "Jag känner mig svimfärdig. Behöver komma ut och få luft." Den unga kvinnan hjälper mig av vagnen. Folk tittar med stora ögon. Jag orkar inte bry mig om dem. Kvinnan leder mig till hållplatskuren och ber en person som sitter på bänken att ge plats åt mig. Hon lämnar mig inte förrän hon har försäkrat sig om att jag är okej och att jag är kapabel att ringa någon anhörig. Jag tackar henne så mycket för hjälpen och ringer hem till Niclas. Han svarar efter några signaler. "Kom och hämta mig. Jag har svimmat på spårvagnen och sitter vid Kungsportsplatsen på en bänk. Jag vågar inte gå härifrån." Niclas, som legat och sovit djupt, tror för ett ögonblick att han fortfarande är kvar på sin jobbresa i USA och blir så förvirrad av mitt samtal att han inte förstår var jag är. När han väl vaknar till liv kastar han sig, något skärrad, upp och kommer och hämtar mig. Jag hinner ringa jobbet och sjukskriva mig samt sitta i telefonkö en bra stund till Sjukvårdsupplysningen innan han kommer. Efter att ha rådgjort med en sköterska bestämmer vi oss att åka till Akuten i Mölndal. Just in case. Där får jag lämna urinprov och olika blodprov. De tar EKG, mäter syresättning, lyssnar på lungor/hjärta samt tar febertempen.
Plötsligt hör jag upprörda röster omkring mig. "Öppna dörrarna!" "Öppna dörrarna, hon sitter fast!" Utan att förstå att stojet omkring mig handlar om MIG - hinner jag tänka: "Vad är det om?" Jag känner ett par rejäla armar krama om mig bakifrån. Någon håller upp mig så att jag inte ska ramla. Jag känner att min fot sitter fast men det gör inte ont. En mansröst säger: "Är du sjuk?" "Ska vi ringa ambulans?" Jag svarar så gott jag kan att jag inte är sjuk och att jag inte behöver en ambulans. "Är du gravid?" frågar mannen. "Ja" svarar jag. "Vill du sitta ner?" frågar han. Jag svarar att det vill jag. När jag tittar upp ser jag förskräckta ansikten som stirrar mot mig. Spårvagnschauffören har stannat vagnen och klivit ut ur sitt bås. "Hur gick det med foten? frågar han. "Bra" svarar jag. "Jag gjorde mig inte illa." "Hur MÅR du?" frågar en ung kvinna. "Jag mår inte bra" svarar jag. "Jag känner mig svimfärdig. Behöver komma ut och få luft." Den unga kvinnan hjälper mig av vagnen. Folk tittar med stora ögon. Jag orkar inte bry mig om dem. Kvinnan leder mig till hållplatskuren och ber en person som sitter på bänken att ge plats åt mig. Hon lämnar mig inte förrän hon har försäkrat sig om att jag är okej och att jag är kapabel att ringa någon anhörig. Jag tackar henne så mycket för hjälpen och ringer hem till Niclas. Han svarar efter några signaler. "Kom och hämta mig. Jag har svimmat på spårvagnen och sitter vid Kungsportsplatsen på en bänk. Jag vågar inte gå härifrån." Niclas, som legat och sovit djupt, tror för ett ögonblick att han fortfarande är kvar på sin jobbresa i USA och blir så förvirrad av mitt samtal att han inte förstår var jag är. När han väl vaknar till liv kastar han sig, något skärrad, upp och kommer och hämtar mig. Jag hinner ringa jobbet och sjukskriva mig samt sitta i telefonkö en bra stund till Sjukvårdsupplysningen innan han kommer. Efter att ha rådgjort med en sköterska bestämmer vi oss att åka till Akuten i Mölndal. Just in case. Där får jag lämna urinprov och olika blodprov. De tar EKG, mäter syresättning, lyssnar på lungor/hjärta samt tar febertempen.
Slutet gott allting gott!
Alla prover var prima. Låg något lågt i socker men annars såg allt ut som det skulle. Kände Lillan sparka och leva rövare i magen så med henne var det då ingen fara. Tack och lov! :-)
Huvva! Det där är ju värsta mardrömmen för ett kontrollfreak som mig!
SvaraRaderaNär vi var i Tunisien i mars i fjol (var väl i vecka 25 eller nå't) åkte vi på en bussresa och jag somnade sittandes. Vaknade av att jag mådde så jäkla illa men det kändes inte som åksjuka. Olle såg på mig att jag mådde kasst och ville få mig att gå fram i bussen/titta fram men då hade systemet redan börjat stänga ner (hade ju inte hjälpt att gå fram ändå). Synen försvann först, som om man skakar en kamera, kunde inte fokusera på nånting och sedan försvann hörseln. Kallsvetten sprutade och jag var likblek i fejset. Eftersom jag funkade så dåligt i pallet så kom jag mig inte för att sätta huvudet mellan benen. Kände inte heller igen symptomen för fem öre för jag har aldrig svimmat och gjorde det inte då heller. Hur det nu var så gav det med sig och jag fick mig lite godis men jäklar vilken tankeställare! Vad i h-vete gör jag, ganska så mycket gravid, på en bussresa i Tunisien!? Inte ens EU liksom. Varför skulle vi åka hit osv, osv. Det gick ju bra och jag hade bara det här fallet men satan så otäckt!
Tur att det gick bra för dig! Det otäckaste tycker jag är "the lack of control" och när man märker att satan nu går det åt skogen.
Skönt att du inte har så många dagar kvar till SEMESTER och mammapeng!
Kramar/M :)
Ja det är verkligen en speciell känsla när man får blodtrycksfall och svimmar. Själv hade jag "turen" att känna igen symptomen eftersom jag svimmat förut. Man känner sig apknasig i skallen. Seg och ofokuserad, precis som du säger.
SvaraRaderaJag är väldigt tacksam att jag hade snälla och omtänksamma medresenärer omkring mig. Har skrivit in till Metro och tackat. Hoppas bara att meddelandet kommer i tryck.
Ska bli väldans skönt med ledighet - för kroppen. Mentalt sett skulle jag orka jobba ett tag till...tror jag. Hehe. ;)
Kram!
Men herregud vad otäckt! Vilken tur att Niclas var hemma och kunde komma så fort och att det var handlingskraftiga människor på spårvagnen;)
SvaraRaderaVad skönt att det gick bra trots allt!
Hur mår du nu då? Hur gick detv med foten då? KLämde du den i dörrarna? Stor kram från oss!
Ellinor - Ja, det var skönt att Niclas var hemma och kom till undsättning på stört. :)
SvaraRaderaTack och lov för att det fanns snälla och hjälpsamma människor på spårvagnen!
Jag och lillan mår bara bra. Har känt mig lite trött men annars är det ingen fara på taket. Foten klarade sig utmärkt. Jag kände ju inte ens att den kom i kläm! Hahaha! :)
Kram tillbaka!
Jösses...vilken start på dagen! Hoppas att du mår bra nu och slipper att vara med om det igen.
SvaraRaderaUsch, är glad att allt slutade lyckligt vännen. Ta hand om dig och knyttet, inte alltför långt kvar nu :D
SvaraRaderaMia - Trevligare tisdagsmornar har man ju varit med om. Hehe. Det är bara att inse att man är känsligare nu än vad man brukar vara. Jag mår fint och har inga planer på att svimma igen. Hoppas jag. :-P
SvaraRaderaSarah - Jag med. Jag ska ta hand om mig och jag TAR hand om mig så mycket jag bara kan! Lovar! :)
Veckorna går snabbt. Snart är hon här. <3
Kram på dig!
Men kära barn, båda två - fy attans vad otäckt.
SvaraRaderaBlir lite orolig för dej, även om det här var en sån grej som kan hända vare sig man är gravid eller inte. Antar att det var ett blodtrycksfall.
Var rädd om dej, tänker på Er!/Kramen
Anderssonskan - Det är verkligen ingen fara - vare sig med mig eller babyn. Ja, händelsen i sig var otäck eftersom de ju är läskigt när man tappar kontrollen, men jag är helt lugn och jag mår kanonbra. :)
SvaraRaderaKram!