Från "OJ!" till "aj"

När det började röra på sig, "paw rihk-titt", i magen reagerade jag med förvånade, förundrade och glada "OJ!" Nu, när sparkarna och vändningarna börjar bli vardag, har det blivit mer av ett "aj". Inte för att det gör ont (än) men för att det grejas och stökas runt där inne så att det blir obekvämt och stör (bl.a. min skönhetssömn).
Don't get me wrong. *klicka* Varje levnadstecken är en välsignelse och lycka, men ibland klappar jag på magen och säger: Lillan, nu får du allt ta och lugna dig!