Utvecklingsfas...hopp...skutt....

.... eller vad tusan det nu heter?

Svea är inne i en period där det händer mycket i hennes lilla fina huvud. Hon vill en massa saker som armar, fingrar, ben och fötter inte riktigt klarar av.

Frustration. Big time.

Vi märker att de "gamla" leksakerna inte duger på samma sätt som förut. Det ska vara något nytt och spännande.  Jag plockar fram saker som rasslar och prasslar, hårda och mjuka föremål.

Hon gillar plötsligt att "stå upp". Hon sträcker de små benen och tränar på att hålla balansen.

Och vad hon är med! Ögonen och öronen jobbar för fullt. Hon uppfattar minsta lilla grej. Observerar, lyssnar, betraktar, tar in.

Från att ha ätit två till tre ggr/natt äter hon nu en gång, men istället vaknar hon tidigt och vill ha ett litet mellanmål för att sedan kliva upp. Sovmorgonlyxen är därmed förbi...

Tur att vi är två och kan turas om att ta de tidiga mornarna.

128 nätter and more to come...

När Svea föddes gick jag med iver och moderlig stolthet in för att "ta nätterna" - för att jag ville (vill) amma och för att Sveas arbetande pappa skulle få sova.

Amningen är viktig för mig. Det är inte bara en stund av matning. Det är en stund av kärlek. Den ger trygghet, närhet och ömhet. Visst tar det energi men samtidigt är amningsperioden under en så kort tid i mitt och Sveas liv att jag inte vill ha bråttom att avsluta den. Flaskan kommer att ha sin tid och den fasta födan kommer att ha sin tid.

Tillbaka till nätterna. Det var ju där jag började.
Jag har tagit ansvaret alla nätter - hittills 128 stycken - och nu börjar orken tryta rejält...

Det gick bra de första 2,5 - 3 månaderna. Sedan kom "Den Stora Tröttheten". Den har inte blivit ett dugg bättre sedan höst- och vintermörkret lade sig över vårt avlånga land.

Oftast går det dock ganska bra - på dagarna i alla fall. Jag tar mig upp på mornarna och Sveas härliga morgonhumör hjälper mig att vakna till liv. Försöker komma ut varje dag för att få frisk luft och dagsljus. Det hjälper mig att orka.

Det är på kvällarna som orken tryter. Kvällskinket känns ibland outhärdligt. Svea kämpar mot tröttheten samtidigt som hon ska "äta upp sig" inför natten. Det enda jag längtar efter är att få ungen i säng - så att jag kan få lite egentid, lite lugn och ro alternativt gå och lägga mig själv.
Humöret svajar och jag irriterar mig på småsaker.

Efter jul- och nyårshelgen ska vi försöka ta tag i avvänjning av nattmålet/målen. Hade det bara handlat om EN matning/natt (vissa nätter händer det faktiskt att hon bara äter en gång) hade jag inte gnällt men oftast handlar det om 2-3 mål/natt.

Om vi dessutom plussar på antalet gånger jag blir väckt av den snarkande fadern (suck!) så blir min sömn totalt sönerhackad vissa nätter vilket resulterar i en sur och grinig sambo och en inte allt för rolig mamma...

Jag gör mitt yttersta för att behärska mig när det gäller Svea. Det är sambon , han som sover så gott och bekymmersfritt, som får ta mitt humör...

Jag har, fullt medvetet, tagit mycket ansvar för Svea. Jag har velat det. Men jag har också velat ha hjälp och avlastning. Det har det varit lite si och så med. Sveas pappa är en ganska bekväm sådan. Han hjälper till men oftast först när jag påpekat vad jag behöver hjälp med. Det skulle inte behöva vara så, tycker jag. Jag menar - det är ju inte så att man "glömmer bort" att hushållssysslor måste göras. Eller hur?

Många par separerar under småbarnsåren. Det kan jag förstå mycket väl. Sömnbristen tär. Den ojämna fördelningen av arbetet med att ta hand om barn och hem tär. Bristen på egentid tär. Bristen på bekräftelsen av varandra tär.

Nu har jag inga planer på att lämna Sveas pappa och han har inga planer på att lämna mig. Jag bara ventilerar lite tankar och funderingar.

Jag tror att om bara jag får sova på nätterna så kommer det att kännas bättre. Då kommer också alla kommande utmaningar att vara lättare att hantera. När vi sedan inför smakportioner och jag känner mig redo att pumpa och ge mat på flaska (any day now! det är en process för mig) kommer Sveas pappa att kunna ta mer ansvar och jag kommer att få större frihet och mer egentid - vilket kommer att gynna oss alla tre.

Man har väl rytmen i blodet? ;-)

Sekunder av fasa...

Sent igår kväll låg vi i sängen och löste korsord. Svea låg, som vanligt, och grejade och sparkade i sin säng. Plötsligt insåg jag att det inte var "glada" sparkar utan sparkar av ren panik. Jag hörde att något var fel. Vansinnigt fel... Jag skyndade fram till spjälsängen och såg till min stora fasa att Svea inte kunde andas. Det var som att något blockerade luftvägarna. Jag lyfte upp henne och la henne på sidan i "framstupa sidoläge" för att se om hon kunde få upp det sagom "satt fast", men inget kom ut mer än lite skummig saliv - ur mun och näsa. Provade att hålla henne upprätt och sedan att vända henne så att hon låg på mage - tiltad med huvudet nedåt och klappa henne på ryggen. Jag hörde hur hon kämpade för att få i sig luft och tack och lov släppte det för henne medan jag hanterade henne... Blek och medtagen återhämtade hon sig medan vi ringde sjukvårdsupplysningen. "Åk in" löd rådet. Vi åkte genast in till Barnkliniken på Östra. Där fick vi konstaterat att det inte var någon fara med Svea. Alla värden var fina och Svea var på gott humör. Läkaren sa att det troligtvis "bara" handlat om att hon fått mycket saliv i halsen och näsan och att detta satt stopp för andningen. Trots att det "bara" handlat om saliv och inget fast föremål, tjockt slem eller mängder av kräks, var händelsen i sig väldigt otäck och uppskakande för oss båda. Vi är oändligt tacksamma att vi befann oss i rummet och hörde Svea och vi är oändligt glada över att allt gick bra. Det väcker en del tankar när så'nt här händer. Tänk om hon sovit i ett annat rum och vi inte hade hört henne! Tänk om hon hade blivit blå av syrebrist och fått hjärnskador! Tänk om... Tänk om... Fast så kan man ju inte gå runt att tänka. De sekunder av fasa vi upplevde kommer vi ju att få uppleva igen - när hon blir ordentligt sjuk, när hon skadar sig, när hon får kallsupar, när hon försvinner på ett varuhus, när hon är så inne i leken med sina vänner att hon glömmer att klockan är mycket och borde varit hemma för längese'n... Vi kommer att vara oroliga, arga, och rädda för allt som händer och skulle kunna hända. Och dessa känslor påminner oss om hur mycket vi älskar vår dotter och hur skört livet kan vara.

Årets julkort....

...är fotat och beställt. Nöjd med resultatet trots ett svårfångat och inte hela tiden förnöjt foto-objekt. Kisselurvarna slapp delta i år. Jag har plågat dem med diverse utstyrslar så det räcker. Så närmar sig julen med stormsteg och som vanligt känner jag en smula ångest inför julklappsinförskaffandet. Det brukar bli så att jag springer, halvt panikartat, omkring dagarna innan ju och handlar. I år tror jag att jag gör det enkelt för mig och shoppar på nätet. Här är några av de julkort som kissarna har "ställt upp på"...

3 månader och 3 dagar

Svea är nu 3 månader och 3 dagar gammal. Hon väger 5250 gram, är 59,4 cm lång och har två söta (och vassa) tänder i nederkäken. Idag fick hon sin första vaccination. Två sprutor, ett i varje ben. Det gick bra. Några tårar kom det allt men hon var inte otröstlig, tack och lov. De senaste nätterna har hon ätit mer än vanligt. Eller fler gånger än vanligt, ska jag säga. Jag hoppas att denna trend är tillfällig och kortvarig, för jag är tröttare än tröttast. (Inte hjälper det att det är höst och mörkt heller.) Det är så härligt att se hur Svea växer och utvecklas till en egen liten individ. Hon är med på ett helt annat sätt nu än bara för någon vecka sedan. Morgonhumöret är inget annat än strålande. Hur trött jag än känner mig är det underbart att vakna upp tillsammans med en tokglad liten unge.

Känslotjafs

På lördag ska jag för första gången vara ifrån Svea under ett par timmar. Har kluvna känslor inför detta. Jag är blev, för ett bra tag sedan, bjuden på "kvinnomiddag". Av inbjudan förstod jag att det skulle vara barnfritt. Det har retat mig så in i helvete att mina vänner (egentligen en av dem) undrade om jag kunde tänka mig att lämna Svea hemma hos sin pappa och komma själv till denna tillställning. När middagen kom på tal var Svea inte ens 2 månader och då jag helammar tänkte jag bara: WHAT THE FUCK??? Min väninna skrev lite skämtsamt. "Preliminärt så får du lov att dra dig ur om det känns svårt (vi kommer ju självklart prata skit om dig hela tiden då du inte är med)." Hon skojar men det kändes ändå skit att läsa. Till saken hör att just denna väninna är totalt ointressera av barn. Hon har noll och ingen insikt i hur det känns att längta efter barn eller hur det känns att få barn. Jag kan tillägga att hon, när hon var här och träffade Svea första gången, var mer intresserad av sin mobiltelefon och div. spel som hon spelade än att faktiskt träffa Svea... Självklart är det upp till mig att tacka nej och visst behöver jag inte känna mig "tråkig" eller "hönsig" för att jag inte vill lämna mitt barn. Men ändå satte det igång en känslostorm inuti mig. En annan väninna, som har en flicka som är 3 veckor äldre än Svea, svarade med en gång svarade att hon skulle komma. Jag tänkte att om HON kan komma så borde kanske egentligen jag också kunna komma? Jag skulle ju kunna pumpa och Niclas skulle kunna ge Svea mat med flaska. Men för mig är det inte så enkelt som att "bara pumpa och dra iväg". Det måste ju FUNKA att ge mat med flaska. Det måste kännas RÄTT att lämna Svea och det gör det inte - än. Ett tag tänkte jag skita helt i middagen. Dissa mina puckade vänner. Men nu har jag bestämt mig. Jag ska göra som fint folk och komma sent. Väldigt sent. Jag ska vara hemma och amma, precis som vanligt. Jag ska se till att Svea har ätit ordentligt och att hon är mätt och nöjd. Sedan ska jag dra en sväng till tjejgänget. Max 3 timmar. Sedan tänker jag åka hem igen. För att...jag har bestämt mig för att mina vänner inte ska tycka att jag har försvunnit "bara för att jag har blivit mamma". Men samtidigt är det så att Svea ÄR viktigast och så länge hon helammar finns det inte en suck i världen att jag lämnar henne hur som helst - även om det är till hennes pappa. Sedan är det också så att jag inte vill tappa mina vänner. Jag är och har varit rätt så otillgänglig sedan Svea kom till jorden. Hållit mig hemma. Inte alltid svarat i telefonen. Inte orkat ta tag i den sociala biten. Men... det är ju så att denna första tid inte varar särskilt länge. Ett par månader av total symbios, sedan är Svea så stor att hon äter gröt, välling och riktig mat. Så jag vill passa på att njuta av närheten, njuta av att det är jag och Svea. För vem vet om det blir fler små Sveor här hemma? Det finns inga garantier.