Den goda väninnan Monica är en kreativ och duktig fotograf. Självklart ställde vi upp på en dag av mag-plåtning! :)
onsdag 15 juni 2011
Skrytbild
"Huldrorna på berget."
Den goda väninnan Monica är en kreativ och duktig fotograf. Självklart ställde vi upp på en dag av mag-plåtning! :)
Den goda väninnan Monica är en kreativ och duktig fotograf. Självklart ställde vi upp på en dag av mag-plåtning! :)
tisdag 14 juni 2011
Mindre bra start på veckan
Hur det började:
Klev, som vanligt när jag jobbar dagen, upp vid 5.00 i morse. Klädde mig. Åt frukost. Lyssnade på radio. Surfade på nätet en stund.
Travade iväg till spårvagnen strax efter 6.00. Allt var som vanligt.
Satte mig på spårvagnen och märkte ganska snart att jag hade svårt att hitta en bekväm ställning. Lillan låg och tryckte på höger sida i magen och det gjorde ont. Försökte massera och trycka lite. Ändrade ställning. När jag kommit till Korsvägen, ungefär halvvägs till Centralstationen, började jag känna mig illamående. Jag kallsvettades och märkte att omvärlden fick en gulaktig färg. Jäklar, tänkte jag. Jag håller på att svimma! Jag började trampa med fötterna samtidigt som jag rytmiskt kramade med nävarna för att få blodet att pumpa runt i kroppen. Ta det lugnt, tänkte jag och andades med djupa andetag. När jag närmade mig hållplats Kungsportsplatsen kände jag att jag inte klarade av att sitta kvar i vagnen längre. Jag behövde komma ut, få frisk luft. Jag ställde mig upp och gick försiktigt fram till dörrarna. När jag försökte greppa ledstången - missade jag den med handen. Sedan blev alltig svart...
Travade iväg till spårvagnen strax efter 6.00. Allt var som vanligt.
Satte mig på spårvagnen och märkte ganska snart att jag hade svårt att hitta en bekväm ställning. Lillan låg och tryckte på höger sida i magen och det gjorde ont. Försökte massera och trycka lite. Ändrade ställning. När jag kommit till Korsvägen, ungefär halvvägs till Centralstationen, började jag känna mig illamående. Jag kallsvettades och märkte att omvärlden fick en gulaktig färg. Jäklar, tänkte jag. Jag håller på att svimma! Jag började trampa med fötterna samtidigt som jag rytmiskt kramade med nävarna för att få blodet att pumpa runt i kroppen. Ta det lugnt, tänkte jag och andades med djupa andetag. När jag närmade mig hållplats Kungsportsplatsen kände jag att jag inte klarade av att sitta kvar i vagnen längre. Jag behövde komma ut, få frisk luft. Jag ställde mig upp och gick försiktigt fram till dörrarna. När jag försökte greppa ledstången - missade jag den med handen. Sedan blev alltig svart...
Min upplevelse:
Plötsligt hör jag upprörda röster omkring mig. "Öppna dörrarna!" "Öppna dörrarna, hon sitter fast!" Utan att förstå att stojet omkring mig handlar om MIG - hinner jag tänka: "Vad är det om?" Jag känner ett par rejäla armar krama om mig bakifrån. Någon håller upp mig så att jag inte ska ramla. Jag känner att min fot sitter fast men det gör inte ont. En mansröst säger: "Är du sjuk?" "Ska vi ringa ambulans?" Jag svarar så gott jag kan att jag inte är sjuk och att jag inte behöver en ambulans. "Är du gravid?" frågar mannen. "Ja" svarar jag. "Vill du sitta ner?" frågar han. Jag svarar att det vill jag. När jag tittar upp ser jag förskräckta ansikten som stirrar mot mig. Spårvagnschauffören har stannat vagnen och klivit ut ur sitt bås. "Hur gick det med foten? frågar han. "Bra" svarar jag. "Jag gjorde mig inte illa." "Hur MÅR du?" frågar en ung kvinna. "Jag mår inte bra" svarar jag. "Jag känner mig svimfärdig. Behöver komma ut och få luft." Den unga kvinnan hjälper mig av vagnen. Folk tittar med stora ögon. Jag orkar inte bry mig om dem. Kvinnan leder mig till hållplatskuren och ber en person som sitter på bänken att ge plats åt mig. Hon lämnar mig inte förrän hon har försäkrat sig om att jag är okej och att jag är kapabel att ringa någon anhörig. Jag tackar henne så mycket för hjälpen och ringer hem till Niclas. Han svarar efter några signaler. "Kom och hämta mig. Jag har svimmat på spårvagnen och sitter vid Kungsportsplatsen på en bänk. Jag vågar inte gå härifrån." Niclas, som legat och sovit djupt, tror för ett ögonblick att han fortfarande är kvar på sin jobbresa i USA och blir så förvirrad av mitt samtal att han inte förstår var jag är. När han väl vaknar till liv kastar han sig, något skärrad, upp och kommer och hämtar mig. Jag hinner ringa jobbet och sjukskriva mig samt sitta i telefonkö en bra stund till Sjukvårdsupplysningen innan han kommer. Efter att ha rådgjort med en sköterska bestämmer vi oss att åka till Akuten i Mölndal. Just in case. Där får jag lämna urinprov och olika blodprov. De tar EKG, mäter syresättning, lyssnar på lungor/hjärta samt tar febertempen.
Plötsligt hör jag upprörda röster omkring mig. "Öppna dörrarna!" "Öppna dörrarna, hon sitter fast!" Utan att förstå att stojet omkring mig handlar om MIG - hinner jag tänka: "Vad är det om?" Jag känner ett par rejäla armar krama om mig bakifrån. Någon håller upp mig så att jag inte ska ramla. Jag känner att min fot sitter fast men det gör inte ont. En mansröst säger: "Är du sjuk?" "Ska vi ringa ambulans?" Jag svarar så gott jag kan att jag inte är sjuk och att jag inte behöver en ambulans. "Är du gravid?" frågar mannen. "Ja" svarar jag. "Vill du sitta ner?" frågar han. Jag svarar att det vill jag. När jag tittar upp ser jag förskräckta ansikten som stirrar mot mig. Spårvagnschauffören har stannat vagnen och klivit ut ur sitt bås. "Hur gick det med foten? frågar han. "Bra" svarar jag. "Jag gjorde mig inte illa." "Hur MÅR du?" frågar en ung kvinna. "Jag mår inte bra" svarar jag. "Jag känner mig svimfärdig. Behöver komma ut och få luft." Den unga kvinnan hjälper mig av vagnen. Folk tittar med stora ögon. Jag orkar inte bry mig om dem. Kvinnan leder mig till hållplatskuren och ber en person som sitter på bänken att ge plats åt mig. Hon lämnar mig inte förrän hon har försäkrat sig om att jag är okej och att jag är kapabel att ringa någon anhörig. Jag tackar henne så mycket för hjälpen och ringer hem till Niclas. Han svarar efter några signaler. "Kom och hämta mig. Jag har svimmat på spårvagnen och sitter vid Kungsportsplatsen på en bänk. Jag vågar inte gå härifrån." Niclas, som legat och sovit djupt, tror för ett ögonblick att han fortfarande är kvar på sin jobbresa i USA och blir så förvirrad av mitt samtal att han inte förstår var jag är. När han väl vaknar till liv kastar han sig, något skärrad, upp och kommer och hämtar mig. Jag hinner ringa jobbet och sjukskriva mig samt sitta i telefonkö en bra stund till Sjukvårdsupplysningen innan han kommer. Efter att ha rådgjort med en sköterska bestämmer vi oss att åka till Akuten i Mölndal. Just in case. Där får jag lämna urinprov och olika blodprov. De tar EKG, mäter syresättning, lyssnar på lungor/hjärta samt tar febertempen.
Slutet gott allting gott!
Alla prover var prima. Låg något lågt i socker men annars såg allt ut som det skulle. Kände Lillan sparka och leva rövare i magen så med henne var det då ingen fara. Tack och lov! :-)
måndag 13 juni 2011
Snott från en vän
Sann historia.
-Vad blev det den här gången, frågade den gamla kassörskan på Ica när vi mötte henne på parkeringen utanför Ica.
-Korv, svarade jag.
Linda förstod bättre och svarade: En liten kille.
Hur skulle jag kunna veta att hon frågade om Oliver som hängde i baby björnen på min mage?
-Vad blev det den här gången, frågade den gamla kassörskan på Ica när vi mötte henne på parkeringen utanför Ica.
-Korv, svarade jag.
Linda förstod bättre och svarade: En liten kille.
Hur skulle jag kunna veta att hon frågade om Oliver som hängde i baby björnen på min mage?
tisdag 7 juni 2011
v. 29+0
Nyss hemkommen från barnmorskan. Mina värden var fortfarande bra.
Vikt 74,3 kg. (5 kilos ökning.) Magen är nu 26 cm fr blygdben till strax under bysten. Lillan låg på höger sida med huvudet nedåt (och tryckte på blåsan) så magen var lite skev. Hjärtljuden lät prima.
Vi pratade lite om att redan nu börja läsa och fundera kring amningen. Jag känner att jag har en rätt så narturlig inställning till amning (that's what boobs are for) så jag har inga speciella frunderingar kring det hela - just nu i alla fall.
Nästa besök blir strax innan Londonresan. Då ska jag få ett läkarintyg utskrivet för att visa att jag är "good to go". Det ska bli en spännande upplevelse. Lillans första flygfärd och tredje konsert! Jomenvisst, det ska börjas i tid. ;-)
Vikt 74,3 kg. (5 kilos ökning.) Magen är nu 26 cm fr blygdben till strax under bysten. Lillan låg på höger sida med huvudet nedåt (och tryckte på blåsan) så magen var lite skev. Hjärtljuden lät prima.
Vi pratade lite om att redan nu börja läsa och fundera kring amningen. Jag känner att jag har en rätt så narturlig inställning till amning (that's what boobs are for) så jag har inga speciella frunderingar kring det hela - just nu i alla fall.
Nästa besök blir strax innan Londonresan. Då ska jag få ett läkarintyg utskrivet för att visa att jag är "good to go". Det ska bli en spännande upplevelse. Lillans första flygfärd och tredje konsert! Jomenvisst, det ska börjas i tid. ;-)
lördag 4 juni 2011
torsdag 2 juni 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)