Jag antar att hjärnan spökar rätt mycket när man försöker bli gravid.
Detta, att jag inte känner någonting, behöver givetvis inte betyda att loppet är kört, men jag hade hoppats på att kroppen på något vis skulle signalera "yes, denna gång tog det fart!"
Snart är det dags att ta ett test igen och denna gång bävar jag...
Visst, vi har två behandlingar kvar med alla försök det innebär, men hur roligt på en skala är det? Totalt oromantiskt och faktiskt rätt tärande, om jag ska vara helt ärlig.
Frågan: "Vad händer om vi inte lyckas?" - hänger i luften och vi försöker föra en vettig dialog kring alternativen. Men det är fan inte lätt och vi vet båda att hela den här historien i slutänden skulle kunna leda till en separation. Ett gytter av känslor som längtan, hopp, tvivel skam, skuld och frustration drar och rycker i oss och kanske stundtals förblindar oss?
Än ger vi inte upp, än tror vi på OSS och en gemensam framtid, än biter vi ihop och kämpar på.
Jag hoppas så att vi lyckas!
Hej Anna! Glenns fru Ulrika här... Du kommer bli gravid, så är det bara. Jag vet hur tungt det är att längta efter et barn som inte kommer. Jag vet hur ont det gör i hjärtat. Jag vet allt om ägglossningstest och har nog provat alla testa-tidigt-test på internet... Jag vet hur pissigt det blir när allt krestar runt graviditet... eller avsaknaden av en sådan... Att vänta och hoppas och tro och sen nähä det var inget... Men jag vet också att allt som är värt att ha är det värt att kämpa för. Visst man får kanske säga stopp till slut men ni är inte där än på LÅÅÅNGA vägar. Ni kämpar ju tillsammans i det här och det finns en mening i det. Det är en resa ni gör som inte alltid är så rolig men det är er gemensamma resa och den svetsar er samman. Jag och Glenn har också haft det tufft. Jag vet, vi har en gemensam dotter och det gör saken annorlunda. Men efter henne har vi förlorat två små pojkar, och väntat och försökt och väntat och försökt... klart man undrar vad man håller på med ibland... men VAD är alternativet? Man kan ju inte sluta försöka förrän man har gett allt man har, inte när det gäller en sån här sak... Vi lyckades med vår tvåa till slut men tyvärr föddes hon i vecka 25+0. Hon heter Livia och idag är hon 6 veckor gammal... hon har det riktigt kämpigt men växer och är stark... men det är en helt annan historia. Hur som helst, det jag skulle skriva innan jag blev så här djup och förståndig var att de gånger jag blev gravid (och jag har varit det 4 gånger) så har jag inte kunnat känna det innan jag testat. Jag har haft samma symtom eller icke-symtom som innan mens... Symtomen har kommit först nån vecka eller två efter plusset... Så våga hoppas lite!
SvaraRaderaKram/Ulrika
Hej Ulrika!
SvaraRaderaTack för dina tankar och uppmuntrande ord. Det betyder mycket när de kommer från någon som har varit där och vet hur det är.
Jag beundrar din positiva anda och kämparglöd. Ni har både vunnit och förlorat och nu vårdar ni ett litet, skört liv som kom till världen alldeles för tidigt. Jag hoppas att ni får allt tänkbart stöd - både medicinskt, känslomässigt och mentalt. Håller tummarna för er!
Jag har inte på något sätt tappat hoppet, även om inlägget har en dyster ton. Ibland bär man på tankar och känslor som bara måste få komma ut - även om de inte är tankar och känslor som dominerar varje dag och hela tiden.
Vi är ju egentligen bara i början av karusellen. Första behandlingen gav två embryon och nu är vi inne på andra insättningen. Blir det inget denna gång kör vi givetvis vidare och fortsätter hoppas och tro att det ska ge sig.
Jag hoppas att resan svetsar oss samman. Ibland känns det så, ibland inte. Det är väl i de stunderna man känner sig ensam som det är tyngst, antar jag.
Men vi fortsätter att sträva framåt och, som sagt, hoppet finns där fortfarande. :)
Kram!
hej vännen.. Weronica från bloggträffen här.. vet ju också hur det är men kämpandet och om det är till någon tröst så kände jag INGET när jag väl blev gravid... fram till vecka 12 hade jag inte kännt något och satt nästan och önskade att jag skulle må illa för att få det lite bekfräftat liksom.. fick ett åkande med spyor precis den dagen.. sen var det återigen tomt tills första sparken som jag visserligen kände tidigt (i vecka 14) men det hela var mycket mysko...
SvaraRaderaKlart att det lyckas förr eller senare ...förhoppnigsvis redan nu. Håller tummarna för dig.
Det kommer vara värt allt besvär. Det är rätt härligt att få längta om man mara kan dämpa sig lite och försöka njuta av den biten... (ha.. för det är ju så lätt) lite tårar och lite slit och släp på vägen.. so be it... det gör det så mycker mer underbart när det väl händer, eller hur! Alla tummar och tår hålls hos familjen Carlsson.
SvaraRaderaKram
Tack söta Ulrika och Weronica för era stöttande och uppmuntrande ord!
SvaraRaderaTyvärr blev det inget denna gång heller vilket givetvis känns tråkigt och ledsamt. Vi sörjer och kämpar vidare.